Visa det här inlägget på Instagram

Katrin Zytomierska ägnar ett Instagraminlägg åt att skratta åt alla människor som påstår sig inte kunna få ihop livet av anledningar som att den ena föräldern behöver åka bort eller att man måste jobb. Det, och hur de absolut inte hinner med att träna, att spela padel kommer inte på tal och sköta kosten herregud det är ju ett heltidsjobb bara det.

Tänk om jag någon gång skulle svara alla dessa personer. Jag är själv med tre barn och hund när jag har barnen, driver tre bolag själv, har en av Sveriges största poddar som spelas in varje vecka, ett hus som jag sköter om, en lägenhet i Marbella som renoveras och inreds dygnet runt, tränar regelbundet, spelar padel, är sjukt engagerad i alla mina barns alla aktiviteter, följer med på fotbollscup, roddar klassfest, brännboll i parken, lagar nyttig mat till alla, gör alla läxor, pluggar till prov jag skrattar ihjäl mig åt alla människor som hela tiden beklagar sig för mig hur de inte får ihop sina liv hör hur jag skrattar HA HA HA. // Katrin Zytomierska

Som ett brev på posten – Postnord till trots – så ramlar det in kommentarer som vill förminska Katrins företagande, som vill påpeka att hon minsann bara har barnen på halvtid, har anställda, en assistent, städhjälp, en barnflicka, högre lön mm, mm.
Att hon är privilegierad helt enkelt.

Visa det här inlägget på Instagram

Katrin postar då det här inlägget där hon förklarar hur hon tänkte när hon skrev sin första text och hur hon ser på kritiken:

Mitt inlägg var baserat på folk som jag träffar i min vardag. Alltså folk som har precis samma förutsättningar som jag men bara klagar på banala saker för att de är lata och missnöjdare sina liv som skulle kunna vara fantastiska om de bara ändrade på sin inställning.
Istället tog alla ”utsatta” människor åt sig och började härja. Som vanligt iofs men så här: Är jag en vidrig människa? Hjälper jag inte utsatta människor dagligen? Öser jag inte pengar på de som behöver hjälp? Jag har väldigt rent mjöl i min påse. Skulle jag kritisera ensamstående mammor som jobbar inom vården som kämpar med sjuka barn som inte har närvarande pappor eller en massa pengar? Snälla, jag har aldrig ens mött en sån person de finns inte i min skyddade lyxvärld på flotta Östermalm. Skulle jag uttala mig eller klanka ner på människor som jag inte har en aning om hur och varför deras liv blivit så miserabelt? Varför? Jag sparkar inte på folk som ligger det är inte coolt. Jag behöver inte det.

Många som kritiserar mig för att jag har personal som gör saker för mig. Jag ska irritera er lite till. Jag har 35 anställda som gör saker för mig. Störigt va? Jag har anställt dem en efter en i takt med att jag jobbade mig uppåt. I många år var jag ensam. Ammande Falke under gran medan Ringo ropade ”se mig” på fotbollsplanen och Rambo spräckte hakan på skaterampen. Jag har känt på det ”riktiga” livet så det räcker. Jag gör det fortfarande. Man väljer vem man skaffar barn med och hur många barn man skaffar. Man väljer vad man stoppar i sin mun, man väljer om man tar tuben till jobbet eller tar en promenad. Man väljer om man har ett extraknäck när barnen sover eller om man sitter på mitt Instagram och lägger tid på att klaga och gnälla och kritisera.

Jag vet att det finns de som har sämre förutsättningar i livet det vet jag. Jag har rest mycket i Afrika, Asien jag har sett misär.
Min familj satt i koncentrationsläger. Att sitta i Sverige och tycka synd om sig själv för att man inte har ett bra liv är ett hån.

Kavla upp ärmarna se dig omkring. Är du nöjd med ditt liv klaga inte. Är du inte nöjd gör något åt saken. Men sitt fan inte och fabricera fram att jag är en dålig människa för att jag vill peppa sig till ett bättre liv.
Det är bara patetiskt. // Katrin Zytomierska

Tankar och reflektioner?