Jag är verkligen lycklig över att ha min egna familj igen. Självklart är jag, Gillis och Sally en familj men det känns mer komplett med en kärlek också. Det kanske är en larvig tanke men det känns så. Nu håller vi på att bli sambos. Paul har flyttat in till mig och han ska sälja/hyra ut sitt hus.
[…]

Jag trodde att det skulle kännas som en stort ”steg” att bo med någon igen men det känns naturligt. Det var länge som jag sa att jag inte skulle bo med en man men ändras förutsättningarna är det ett bra tillfälle att utvecklas. Vi vill ju inte vara ifrån varandra. Paul jobbar med sina foton utomlands (måste vara klart vatten) och jag har mina sociala medier så antingen är vi hemma tillsammans med barnen eller kommer vi att resa. Det är en väldigt lyxig vardag. Det känns också kul med ett utomlandsboende. Jag har ju alltid drömt om det. Lugna barnveckor och sedan Schweiz och resande.
[…]

Allt blev som jag ville ha det. Nyp mig i armen. // Isabella Löwengrip

Som bonusmamma så har jag ganska många åsikter i ämnet, men tänker bespara er de flesta.
Men jag kan säga EN sak, efter två månader hade jag fortfarande inte träffat min sambos barn och han hade inte ens pratat om mig med dem.
Hur andra gör vet jag inte, men så gjorde vi och väldigt många av kommentarerna på Isabellas blogg verkar vara inne på samma spår, att det är väldigt snabbt skyndat för en familj med två små barn.
Man kan inte skynda på eller stressa fram den typ av stabilitet och trygghet som kommer med tid.

Jag hoppas mest på att alltsammans är ett konstprojekt och att Isabella inte alls, på riktigt och på kortast möjliga tid, försöker fylla upp alla positionerna i ”projekt familj” så hon kan checka av det som ”klart” innan skolorna börjar igen.
Det lyckliga paret firade nyss två månader, vilket betyder att barnen som MAX spenderat en månad med honom av och till – man får väl hoppas att Isabella även varit själv med dem så det inte konstant behövt dela henne med hennes nya kille – men det är fan inte mycket tid för att de ska vara redo för att han flyttar in.

Vi vill ju inte vara ifrån varandra. // Isabella Löwengrip

Vem handlar det återigen om?
Vems känslor, vems vilja, vems behov verkar sättas först? Igen?
Inte är det barnens i alla fall….