Molly Rustas om varför det tog slut med Ross Andrew

Bildkälla: STELLA Pictures:/Daniel Bengtsson // Molly Rustas Instagram

Den som hängde med när det begav sig vet hur Molly Rustas och Ross Andrew Paquettes relation tog slut och hur de ständigt följde och avföljde varandra på Instagram.
Detta väckte den stora detektiven i många av oss, inte minst hos mig själv.

I samma veva som Molly avslöjade att hon var gravid med barn nummer två, så avslöjade Ross Andrew bebisens kön, innan Molly hunnit posta någonting på sociala medier. En gender reveal är en stor sak i influencerland. I samma veva skrev hon inlägg på Instagram som inte fick Ross Andrew att framstå i den bästa av dager, men han gjorde samtidigt ingenting för att själv ändra på det. Han levde istället loppan och festade på i solen.
Du kan läsa om separationen och Ross partajande här. deras av och på:ande här. Molly köpte en egen längenhet här.

Molly berättar mer om uppbrottet i veckans avsnitt av podden Måndagsvibe, som drivs av Hanna Friberg och Lojsan Wallin. Det verkar dock som att Ross Andrew inte håller med om hennes version, utan har kommenterat avsnittet till tidningen Expressen.

Så här säger Molly om varför relationen tog slut:

Det beror lite på vem man frågor, det finns alltid två sidor. Men det tog slut i samband med att jag blev gravid. Jag vill tillägga att vi hade haft en fram- och tillbakatid innan. Det var inte en blixt från en klar himmel utan vi hade ju haft det tufft men vi hade ju också en otrolig kärlek till varandra. Man trodde aldrig att det skulle ta slut på något vis.
Jag upptäckte att jag var gravid och sen så för mig är det inte en självklarhet att göra en abort och det var ju heller inte planerat att jag skulle bli gravid. Alla vet ju hur barn blir till. Men det var i samband med jag blev gravid som det tog slut också. Och jag ville givetvis behålla henne..
Det är mycket som spelar in men för mig kom det till en gräns där jag kände att nu kan vi inte hålla på längre heller. Det hade gått lite för långt alltihop. // Molly Rustas

Molly säger i podden att hon tror att de båda kommer att vara lyckligare på varsitt håll än tillsammans:

Det är väl det som jag kan se som positivt just nu. Vi hade alltid hoppats på att vi skulle fungera ihop som en familj och att man skulle kunna ge sin familj det som man själv har fått. Jag känner att jag blir lite rörd nu.

I dag ser hon inte en återförening som ens trolig:

Nej, nu är det passerat kan jag säga. Tåget har absolut gått.

Andrew Paquette håller inte med om orsaken till uppbrottet, utan skriver så här till Expressen:

Jag tillbringade nästan tre år med att försöka få det att fungera.

Ja, myntet har sannerligen två sidor, men förhoppningvis sätts alla egna behov av att ha rätt åt sidan, för att ge barnen en så bra och stabil uppväxt som möjligt.

Relationscoach Cassandra Klatzkow

Bildkälla: Cassandra Klatskow Instagram

Ibland behöver man höra samma sak tusen gånger för att det ska sjunka in, men ibland kan det krävas att man hör det från någon man ser upp till – som en influencer man följer – för att det verkligen ska klicka till i skallen? Kanske är det därför influencers frågestunder, där de ”coachar” sina följare och delar med sig av sin syn på olika dilemman, är så populära?

Det här gäller definitivt för Cassandra Klatzkows följare. Hon hade nyligen en frågestund där hon svarade på frågor om kärlek och relationer. Fokus låg på exklusivitet och tillit, samt hur man ska göra för att inte tappa bort sig själv när man går in i en ny relation. Kan vi ha mer fokus på hennes svar än hennes nuvarande partner? Ni vet att jag måste moderera hårt annars, och det är inte kul för någon. Tack på förhand. 🙂

Bildkälla: Cassandra Klatskow Instastory

Q: Hur gör man för att inte HELT tappa sig själv när man går in i en relation?
A:
Det är skitsvårt om man har en otrygg ambivalent anknytning. Då har man väldigt lätt att hamna i en medberoende-ställning för att man inte tror att man räcker till som man är. Man överkompenserar, lägger allt sitt fokus på partnern och glömmer sig själv. Vanligt att man slutar fokusera på annat som är viktigt för en, vänner familj hobbys egentid etc.

Hela ens dagsform och mående styrs till slut av hur ens partners energi är just den dagen. Man tror att allt handlar om en själv hela tiden.

Du behöver vända fokus lite mer mot dig själv. Sluta lägga allt fokus på personen/relationen. Inse att hen bara är en del av ditt liv och inte hela ditt liv. Sluta inte jobba mot dina drömmar och mål, fortsätt att prioritera in träffar med dina vänner, fortsätt med det liv du älskade att leva innan du gick in i relationen. Ös kärlek in i dig själv.

Och börja gräva i varför du tenderar att tappa dig HELT? Vad har hänt i ditt liv tidigare som får dig att känna att du får tunnelfokus och tappar dig själv?

Q: När ska man ta upp frågan om exklusiv dejting? Lovergirl som hatar gråzon.
A: Antagligen nu eftersom du frågar mig? ??‍♀️ Tror inte det finns ngn specifik tidpunkt eller efter x antal dejter och häng som är rätt.

Jag tycker dock att det är viktigt tidigt i dejtandet att ta upp frågan vad ni båda söker med dejtandet. Är ni båda ute efter ngt seriöst? Bra att börja där.

Vet ju inte hur länge ni setts men, känner du att ni hängt tillräckligt mycket för att känslor har uppstått? Då kan man lyfta frågan. ”Dejtar du andra?” Och förklara att du verkligen tycker om personen och att du själv är ointresserad av att träffa andra nu. Sen får du se vad hen svarar! Lycka till! ?

Bildkälla: Cassandra Klatskow Instastory

Q: Har blivit avvisad av en kille, har ambivalent anknytning, hur ska jag hantera detta ?
A: Börja med att kolla på den här killen på riktigt utan ”Paris-filtret” på.

Var han verkligen dröm-mannen? Var han exakt allt du ville ha? Vad är det egentligen du saknar med honom?

Oftast med den goa härliga ambivalensen handlar det noll procent om honom utan bara om att vi till varje pris vill bli valda och älskade. Spelar ingen roll vem, om hen ens har ngt att bidra med till våra liv och vi nöjer oss med smulor.

Så försök sen gå in mer i varför en avvisning känns så fruktansvärt svårt? Varifrån kommer den här rädslan över att bli lämnad från början? När fick du uppleva rejection på riktigt första gången? Känslorna som kommer nu handlar om dina tidigare erfarenheter, det är bara du som är rädd att bli övergiven.

Börja läka roten till problemet och börja jobba mot att älska dig själv mer. Så kommer du sen kunna välja istället för att bli vald.

Q: Hur länge är det rimligt att vänta på en partner som säger att de kommer ändra sitt beteende?
A: Har partnern förklarat hur hen ska göra det? Och är det bara hen som har beteenden som gör det svårt i relationen eller har du kanske också grejer du behöver jobba på?

Att va i en fungerande relation kräver ju att man kan kommunicera på ett respektfullt inkännande förstående sätt.

Så prata om dom här problemen som finns och försök hitta tillsammans ett sätt att förhindra att det uppstår igen. Vad är det som triggar hen att ”bete sig” så som ni båda anser behöver ändras? Bra att förstå och också.

Sen tycker jag det är bra att ha en timeline för sig själv. Om inte du ser någon utveckling i din partner alls på X amount of time då är det dags att lämna. Bestäm för dig själv också hur mycket progress behöver du se under den tiden? Om beteendet fortsätter ske regelbundet utan större förändring ja då har du svaret.

I mitt förra inlägg om influenciska frågestunder så fick jag feedback att det var för många olika influencers inlägg och att det hade varit roligare om jag valt ut ett par stycken istället att diskutera kring, så därför utformar jag mitt inlägg så här.
Bättre? Sämre?

 

Bianca kan väl visst svettas?

Bildkälla:STELLA Pictures/Patrik Österberg

För någon som flera gånger hävdat att hon inte kan svettas, verkar Bianca Ingrosso svettas en hel del.
Alltså, hon svettas inte mycket jämfört med mig som kan svettas, men för någon som säger sig inte kunna svettas alls så är det väl att anse som mycket?
Minsta tillstymmelse till svettdroppe på någon som inte kan svettas alls, är ju minst dubbelt så mycket som ingenting? Japp, det lät logiskt i min hjärna.

Jag har bara observerat detta och förväntar mig ingen Guldspade för denna iakttagelse.
Men det har hänt tillräckligt ofta för att jag ska notera Biancas nya och svettiga inlägg som något motsägelsefulla till hennes tidigare påståenden.

Är det något positivt med att inte kunna svettas som jag inte känner till?

Influencer-semestrar

Det enda man med säkerhet kan veta om influencers på semester är att varje ögonblick kommer dokumenteras. Man kanske får bra tips för en framtida resa eller varningar om platser att undvika. Ett exempel är Petra Tungårdens hotellhaveri – ett av mina favoritinlägg att skriva. Jag skrattade högt medan jag skrev det, tack vare Petras ärlighet om något hon nog helst vill glömma. Jag uppskattade hennes inlägg enormt i alla fall.

Nu är vi i mitten av juli, vilket betyder att många influencers och andra offentliga personer semestrar.
Därför har jag gjort en liten sammanställning av detta:

Vacations – influencer style. (Camilla’s version)

Hugo, Paula och barnen Rosas är på väg ut i Europa på bilsemester.
Målet är Kroatien, och Paula är vagt entusiastisk då hon aldrig åkt några längre sträckor i bil, och skriver på sin blogg att hon fasar för hemfärden. 

Isabella Löwengrip befinner sig på den afrikanska savannen tillsammans med sin familj.
Reser gör de tillsammans med Isabellas pappa och småsykonen.
Första stopp på resan var den här safarin, och efter det blir det mer lyxsemester på Zanzibar med villa och pool.

Linn Ahlborg har besökt Italienska Toscana för ett bröllop, och beskriver det som bland det finaste hon fått uppleva i livet hittills.

Anna ”Apan satt i granen” Deebang är ute på tågluff och verkar ha det hur häftigt som helst.

Filippa Toremo med familj har tagit sitt pick och pack och åkt till Grekland.

Kenza Zouiten Subosic spenderar tid i det nya svenska sommarhuset med tillhörande pool. 

Elsa Billgren semestrar också i Sverige, och det är ju lätt när man har ett hus på Gotland. 🙂

Sandra Beijer har postat ett inlägg om semester, men inte på samma vis som inläggen här ovan.
Istället berättade hon på bloggen om hur hon tillbringade ett första dygn i existentiell kris, som gick ut på att jaga luckor av egentid:

Snart tar Björn över, snart somnar Didrik, snart är det kväll. Hela livet blir en snabbspolning till korta sjok där pulsen knappast gå ner. Man hinner inte med att lyssna på podd, läsa bok, blogga en blogg, scrolla en scroll, skriva ett skriv när någon leker med en brandbil i 90 sekunder. Och varför skulle det ens vara mer värt än att plocka hallon vid en grusstig? Man måste ta sitt självupptagna dagdrömmeri i kragen. Det är väl ett slags mindfullness I guess.

I kommentarsfältet är det många som håller med Sandra, men det finns även de som tycker det är sorgligt med föräldrar som, enligt dem själva, hellre är på jobbet än med sina barn.