
En dag åkte vi till ett lekland. Det var ingen annan där, vi hade stället för oss själva. Sån lyx.
Henri har förresten blivit LIVRÄDD för dinosaurier helt plötsligt. Inte pga detta, tror jag(?), det kom från ingenstans igår natt. Han vaknade med ett skrik och sa att det fanns dinosaurier under sängen. Nu är han jätterädd här hemma, tror att det finns dinosaurier här, vill vara i min famn hela tiden, vågar inte vara själv eller ens gå in på sitt rum. Han skakar när vi närmar oss sängen. Enda han pratar om är dinosaurier och att han är rädd. Vad är detta om?? // Egoina
Jag har inte toppenmånga råd gällande barn och förädraskap, men tänker spontant att den här filmen borde göra susen, eller hur?
När jag var liten var jag allra räddast för Johan Ulvesons karaktär ”Ville Vessla” från julkalendern med Ture Sventon, där han står ute i mörkret och kikar in genom ett fönster. Hans ansikte som bara dyker upp från ingenstans.
Jag sov med täcket över huvudet i flera år, även om jag sov flera våningar upp. Fobier och rädslor är ju sällan logiska. 🙂
Jag har inte sett avsnittet sedan den där första gången, men hittade precis hela julkalendern på SVT Play.
Jag ska försöka kolla under påsken, vilket grej! 🙂
Det hade varit kul att på riktigt lägga barndomens trauma bakom mig… ?
