Storsjöyran är kärlek för alla

När de Nordiska spelen skulle avgöras i början av 1900-talet så var det såklart Stockholm som skulle stå värd. Störst och med ännu större ego skulle huvudstaden utse bäste kvinna och man i föregångaren till vinter-OS. Men vädret ville annorlunda, då som nu, och hela tävlingen flyttades till Östersund. Där fanns det snö så det räckte och blev över.

När jag nu för första gången någonsin går Stortorget ner, vidare längs Samuel Permans gata och tittar upp mot skidbacken så slår det mig att man kanske skulle ta och flytta alla stadsfestivaler hit? Det bestående intrycket efter att min Östersunds-oskuld är borta är den genuina känsla för alla människor (och smaker) som finns här.

***

Stadsfestivaler brukar annars vara väldigt likriktade, man ser invånarna som en enda stor massa, dränkt i Dressman-kostymer och kjolar köpta på H&Ms fulrea. Att någon skulle gilla något annat än det? Flytta till Stockholm om det inte passar!

Så verkar man inte tänka i Östersund och på Storsjöyran. Ett väldigt talande exempel: På stora scenen spelar Tove Styrke, i öltältet brevid ett klassikt afterski-band och på en lite mindre scen några hundra meter bort Autisterna. Alla sammas på samma yta. Det, tillsammans med naturliga under runt knuten, gör att man inte annat än älskar Yran!

***

Min dag börjar vid just den lilla scenen, Popterror. Hemmasönerna som började med popklubb och slutade i band gör numera några av de finaste ärligaste låtarna du kan höra på svenska. Lokala jämtlänska platser förekommer så klart, men det allmängiltiga och igenkännande är så mycket större.

Sångare Jocke Lindqvist har en sällsynt förmåga att väcka sympatier. Jag känner verkligen med honom när han sjunger om hur han ringer på någons dörr men är för feg för att stanna kvar. Men att han gör det bara för att det ska hända något, att han kanske en gång ska lyckas närma sig kärleken. Det är väldigt vackert beskrivet.

***

Går förbi Trans Europe Express och den symfoniorkester som ger sig på att tolka bland annat Kraftwerk. Jag hade höga förväntningar… som inte infriades. På tok för segt och det funkar inte alls i dagsljus.

***

Smyger i stället in i en liten lokal under Storsjöteatern. Birgit Bidder (eller Anna Åhman som hon heter i passet) är festivalens hårdast jobbande artist. När andra gör en spelning och sedan dricker öl, då fortsätter Bidder.

Förutom sin solospelning kan man se henne kompa Veronica Maggio, agera husband i Text & Musik-paketet på festivalen och som om inte det var nog, hon hoppar in och sjunger lite på Kajsa Grytts spelning.

Men nu var det inte därför vi var där, det var för Birgit Bidders röst. "En modern soulröst" är det närmaste jag kommer. Det är kraftfullt, som om hon hela tiden ropar på någon som är långt borta, det är själfullt och på gränsen till naivt närvarande. Låtarna seglar mellan jazzens förutsägbarhet, popens hittpotesial och soulens själsliga uttryck. Den som inte grips med har inget hjärta.

***

Tar en snabb titt på Kajsa Grytt. Tyvärr är en teatersalong med sittande publik inte rätt forum. Som be Påven hålla tal på Råsunda och Norra Stå. Inte värdigt en ikon.

***

Rusar i stället ner till tältet som delar namn med Manchesterklubben med stort K: The Hacienda. De har till och med kopierat det svart/gula mönster som vi lärt oss känna igen från gamla bilder, om det är snyggt eller smaklöst lämnar jag åt andra. På scen står Niki & The Dove och där smäller det till ordentligt. 

Precis som Wildbirds and Peacedrums (också från Göteborg) blandar N&TD det naturliga med det onaturliga. Ekologisk elektroniska, ur jorden rakt in i trumpadden, via kaospadden och effektpedalen. Och det är så enastående vackert, talar rakt in i kroppen på mig.

När de sedan kör med tre trummor blir det nästan overkligt snyggt. Det estetiska är överlag viktigt, snygga kläder och framförallt, snyggt smink. Men det viktiga är att det är nyfikna musiker som utforskar utmarken av musiken. Kvällens totala höjdpunkt!

***

Över till den där lilla scenen igen, nu ett annat Östersundsband… eller nja, just nu kanske man kan kalla dem för göteborgare…eller… stunt samma: Autisterna gör den sortens raka pop som bara drömmare kan göra. De som drömmer om ett annat liv, som vill ta tåget, som vill ta sig bort och som vill ta tag i sitt liv. Om de lyckas? Det får man aldrig riktigt veta.

***

Tillbaka till Samuel Permans gata. Herr Perman var Östersunds starke man i slutet av 1700-talet, han skötte allt från rättsväsende till invånarns tillgång av mediciner. Han var helt enkelt en riktig lokalpatriot, värnade Östersund så mycket att han inte drog sig för att skicka iväg tjuvar till andra städer, bara de inte stal i hans stad fick de gå fria.

Samuel hade inte gillat Autisterna. För i Permans värld ska man inte lämna Östersund. Och när den lilla strimma natt som infaller så här långt norrut lägger sitt svarta lock över staden så är jag beredd att hålla med honom. Kanske kommer man till Storsjöyran, uppslukas av den, för att aldrig lämna den. I alla fall inte i sinnet. För här får alla gilla precis det dem vill.

JERRY BOMAN