Solig medelåldersdisco med Saint Etienne inleder Popaganda

- I want more smoke! I feel exposed in the sunlight, säger Sarah Cracknell när hon med sitt Saint Etienne är först ut av de större akterna på årets Popaganda.

Solen gassar verkligen över Eriksdalsbadet, där horder av bleka indiekids med The Smiths-tygväskor och randiga tees sjunger med försynt i de gamla 90-talshitsen som You're In A Bad Way och Who Do You Think You Are.

Pete Wiggs dricker kaffe bakom sin synt och bakom den andra står Bob Stanley och småvickar lite på höfterna, som den soulboy han alltid varit.

Hårfästena är högre och gråare, jeansen några storlekar bredare i midjan, hos både Saint Etienne och vi i publiken.

Det är småputtrig mysig medelåldersdisco och Sarah Cracknell verkar nästan lite blyg i sin framtoning på scen, kanske på grund av ovan nämnda brist på rökmaskin och den allmänt lite tråkiga inramningen på scen i fullt solljus.

Ungefär halvvägs in i konserten kommer det igång.

Syntpoppiga Like A Motorway och den tunga dubversionen av Neil Young-klassikern Only Love Can Break Your Heart, följt av en ny klubbig rökare som heter DJ (eller möjligen Deejay?).

Då känns det som om det snygga pophantverket verkligen bär hela vägen fram.

Och avslutningen med den tidiga singeln Nothing Can Stop Us följt av den massiva danshiten He's On The Phone är fullständigt lysande.

Att den nu 44-årige Sarah Cracknell, för dagen iklädd fiskfjällsmönstrad klänning, sjunger lite falskt är då mest bara sött.

GUSTAV GELIN