Nause: ”Det här signade vi aldrig upp på när vi började göra musik”

Jacob Criborn och Leonard Scheja möter upp inne på Bråvallas VIP-område på minuten två timmar innan de ska gå upp på scen. De blir ombedda att ställa sig inne i ett hörn med massa öltunnor för fotografering var på Jacob skiner upp.

– Några sådana här skulle man ha, säger han och klappar varsamt på en av de tiotalet tunnorna.

Efter en stunds poserande och ”det här signade vi aldrig upp på när vi började göra musik” ställer vi oss i baren för att reda ut ett och annat. Jag ska villigt erkänna att jag utan en googling hade varit chanslös på att placera ansikten på gruppen Nause.

– Vi är betydligt mer ”igenkända” i Sverige än vad vi är på andra ställen i världen, absolut! säger Leo. 

Hur kända?

– För lite! hojtar Leo och flinar innan radarpartnern tar över.

– Nej, inte alls. Vi var inte alls med på att det skulle bli såhär. Vi hade ingen tanke på det. När vi började DJ:a och hålla på med musik så fanns det inte en tanka på att det skulle bli som i dag då flera DJ:s säljer ut stora arenor och är värsta popstjärnorna, säger Jacob. 

– Men vi klagar inte. Det är kul och mäktigt att folk känner igen oss, vi ser det som bekräftelse på att de gillar det vi gör, fyller Leo i. 

När ni började med det här så var ju inte utbudet av er typ av musik inte i närheten av vad den här i dag. Hur tror ni det kommer påverka utvecklingen av EDM (Electronic Dance Music)?

Leo: Konkurrensen växer ju. Vi fick ut vårt namn vid en bra tidpunkt, innan ”alla var en DJ” på något sätt. Nu är det så att så fort folk har en dator så... 

Jacob: Det har varit så enkelt för folk att ”haka på” just i Sverige. Det är billigt att köpa en dator, vi har bra internet. Det är lätt få sin musik hörd, du har alla sociala medier att sprida den i och du kan göra ett litet beat på en timme och sen lägga upp det på Youtube och vips kan du vara uppe i två miljoner views. 

Leo: Det är som om den här branschen förfinat vad det innebär att vara en producent eller DJ. Allt ska vara så glamoröst, det är det så klart inte alltid. Det är fett mycket flygresor, fett mycket tid i studion och fett mycket hårt arbete. Men så fort du har en dator kan du ju försöka få upp en låt. Och helt plötsligt ska alla försöka. Jag tror man tappar en del av ”guldkornen” på det.

Jacob: Folk är mer ”jag vill bli som honom” än ”det här är det jag älskar att göra”.  

Skräm bort några då. Hur hårt jobb är det?

Jacob: Ouff, det är extremt... jag vet inte hur många nätter det blivit.

Leo: Vi är självlärda och vi gjorde det bara för skojs skull först. Vi har känt varandra hur länge som helst och började leka i ett program tillsammans. Vi tyckte inte att det var mer än en hobby innan vi kände att "shit, folk kanske faktiskt vill ha den här låten". Men det har varit en lång process.

När började ni fatta att ”hey, det här kanske kan bli ett jobb"?

Jacob: Båda jobbade på ett lager och så fick vi se turnéplanen och bara "Shit, 50 gigs... då kan vi ju inte jobba i sommar?". Så vi gjorde någon kalkyl och kände att vi kanske skulle ha råd med räkningarna, sedan satsade vi fullt ut.

Hur mycket av er tid går åt till att party respektive sitta framför en dator?

Jacob: Vi går inte ut så mycket och festar. För vi spelar så extremt mycket så vi lever ju i den miljön. Jag har tappat intresset för att gå ut på nattklubb och ösa. 

Leo: Han har flickvän.
Jacob: Nämen, det är roligare att hänga på en bar än att klubba till sex på morgonen. (Under tiden mimar Leo ”flickvän” och pekar på Jacob).
Jacob: Det tycker jag i alla fall. 
Leo: Ja, det tycker du, det är superbra.
Jacob: Men det tycker inte du?
Leo: Nej, jag tycker det är superkul! Jag gillar klubbmiljö och sådär. Men det är väldigt viktigt att skilja på saker här, för när vi jobbar så jobbar vi ju och då kan man inte leva det fullt ut. 

Hur mycket datanördar vs rockstjärnor är ni?

Jacob: Vi är mer datanördar, absolut. Det är en lång process att göra musik, det är inte bara så att man trycker på en knapp och så är en låt klar, bara för att man gör det på en dator. Då krävs det nog att man är ganska så nördig.

När ni inte jobbar, har ni tid för andra intressen?

Jacob: Massor! Jag älskar att åka skidor, wakeboard...
Leo: Mindcraft!
Jacob: Mindcraft är viktigt! 
Leo: Jag är mer för att kolla serier och spela Mindcraft. Och att vara uppe till klockan sex på morgonen.
Jacob: Jag älskar friluftssporter, så jag är mer den människan.
Leo: Som gillar att gå på hajk. 
Jacob: Exakt, jag är ute och hajkar. Jag gillar grejer med fart i.

Hajk med fart i?

Jacob: Ja, precis! Kanonkul! (läses på värmländska)

Nause har medverkat i en tv-serie på TV6 tillsammans med DJ-kollegorna Adrian Lux och Albin Myers och Leos storasyster är Rebecca Scheja, ena halvan av Rebecca & Fiona.

Jacob: Den här genren har inte varit så stor så vi har hållit ihop och vi spelar ju andras låtar medan kanske ett rockband kanske bara spelar sina egna låtar. Vi supportar ju de låtarna som vi älskar. Det blir ju en salig blandning och det uppskattar folk. Det blir mer som en gemensam grej att göra än konkurrens.

Swedish House Mafia var ju ett DJ-kollektiv av DJ:s och producenter som hade egna karriärer. Tror ni att vi kommer få se någon sådan konstellation även i framtiden?

Leo: Fan vad spännande tanke! Det har ju alltid funnit vissa typer av kollaborationer. Men nä, jag tror inte det.

Jacob:  Den låten blev väl aldrig av men jag vet att Avicii, Tiesto och Sebastian Ingrosso satt i studion för att göra någonting. ”Generations” eller något sådan. 

Det låter fett.

Jacob & Leo i kör: Jäääävligt fett!

Jacob: Jag tror att kollaborationer är nyttigt. Då skapas ny musik mellan olika musikers influenser. Så jag tror absolut att vi kommer få se sådant framöver. 

Leo: Det är alltid kul att jobba med andra människor. Vi blir ju en kollaboration som vi kallar Nause, en för en kanske vi inte hade låtit likadant. Jag har svårt att se mig själv sitta hela tiden själv utan att kunna bolla med någon.

Till sist: namnet, Nause, varför?

Leo: Vi insåg att Rebecca & Fiona var taget så det fick bli alternativ nummer två.

Jacob: Japp, så då blev det Nause.

Text: Mårthen Bergman