Bianca Meyer - en klasslös humorist

Hon påstår sig vara både lat och blyg. Ändå pluggar hon till journalist, är nyss hemkommen efter att ha turnerat i Norrland med en pjäs om förintelsen, twittrar frenetiskt och håller på med stand up.

Vad gillar du att skämta om?

– Jag gillar mörk och absurd humor. Det måste vara obehagligt för att få mig att skratta. Inte grova skämt, sexskämt och sånt, det ska måste vara ångestladdat och självutlämnande. Jag gillar att beröra tabun.

Vad är tabu för dig?

– Jag är ju präglad av Östermalm där jag vuxit upp. Där är det tabu att inte ha pengar, att inte vara snygg, att inte vara framgångsrik, att inte vara lycklig. Det är mycket statushets, utseende och skönhetsoperationer. Jag orkar inte gå till V eller andra klubbar kring Stureplan varje helg.

– Ofta när jag går till såna ställen får jag dödsångest och går hem. Människorna som är där verkar inte vara ute för att ha kul, utan poserar mer som skyltdockor. När jag gick i högstadiet färgade jag håret blont och klädde mig som mina väninnor för att passa in, men i slutet av gymnasiet började jag inse att det inte var jag.

Har din uppväxt på Östermalm inte fört någonting bra med sig?

– Jo, en massa bra saker. Jag kommer inte från en överklassfamilj, utan mina föräldrar är och var kulturarbetare. Det är nyttigt och bra för karaktären att växa upp med en annan klass än den man tillhör. Det gör att jag känner mig klasslös, och har gjort att jag kan föra mig i alla sociala skikt. Nu när jag träffat min pojkvän, Mats (Betnér. reds anm), som ser ut som en motorcykelkille och bor långt ut åt helvete i Rönninge, så har jag fått höra att några av mina vänner rynkar på näsan. Men jag tycker det är roligt att röra om lite i Östermalmsgrytan.

Om du är så blyg som du säger, hur kommer det sig att du började med stand up?

– Det är ett masochistiskt drag jag har i kombination med att jag söker kickar. Det ger så mycket adrenalin att stå på scen.

Biancas mormor var ungersk judinna och skickades till Auschwitz. Vid krigsslutet befriades hon och hamnade i Sverige. Bianca växte upp till hennes historier från tiden i koncentrationslägret och ockupationen. En enkel biljett, pjäsen som Bianca turnerat i Norrland med, handlar just om en ung judinna på väg till Auschwitz. Mycket är taget ur mormoderns berättelser.

– Trots allt hemskt hon upplevde ansåg hon att människan i grunden är god.

Du turnerade ensam under två månader. Hur var det?

– Jag lärde mig att tämja publiken, att äga scenen. Jag hade ofta den svåraste och mest kritiska publik man kan ha: högstadieelever. I en skola satt de och blåste upp kondomer som de kastade upp på scenen medan jag spelade. Jag körde bara på för att inte gå ur min karaktär.

Var det inte ensamt att vara borta?

– Nej, mellan föreställningarna gick jag ut och åt middag och drack vin ensam. Gärna på lite finare ställen. Det är något dekadent och härligt sorgligt med att äta ensam. En gång hamnade jag i bråk med två norrländska tjejer eftersom jag skrev av deras dialog och tänkte använda i mitt manus. Till sist löste det sig ändå. Men det var på håret, den ena tjejens pojkvän fick hålla i henne.

Känner du dig judisk?

– Ja, till viss del. Jag är neurotisk, jämt orolig. Jag tror att det är posttraumatisk stress från förintelsen. Nej, men jag tror att jag har ärvt en del av den judiska oron, för min oro är i många fall helt obefogad. Min expojkvän liknar mig med en dålig Woody Allen-film. Jag förstår vad han menar, men tog det snarare som en komplimang. Jag älskar ju Woody Allen.

Det låter som du saknar en riktig identitet i livet?

– Ja, jag är väl rotlös. Jag känner mig inte hemma någonstans.

Skapar inte det problem för en människa?

– Jag tycker inte att man ska identifiera sig så mycket med form på det sättet. För egentligen säger det ju så lite om en människa om hon är jude, östermalmare eller arbetarklass.

Du driver rätt mycket med judar. Varför då?

–  Jag tycker inte att det är roligt att skämta om etnicitet. Men att skämta om oss judar är ett undantag. Det kanske beror på att jag är så egocentrisk att jag bara kan skratta åt skämt som handlar om min egen grupp. Men jag tror också att det kan bero på, trots att det finns en hel del antisemitism kvar i dag, att det finns en uppfattning om att det är mer högstatus att vara jude än exempelvis muslim. Samtidigt som en fördom om judar är att vi är snåla och giriga, är en annan fördom att vi är ett välutbildat folk med mycket makt och pengar.

Måste man vara jude för att få skämta om judar?

– Ja. Med några få undantag. Magnus Betnér och Doug Stanhope klarar av det. Är man inte tillräckligt påläst och raffinerad, vilket de flesta ståuppare inte är, så ska man avstå.

Besök Biancas blogg.