Elin Kvist: "Vägrar dö i en omkullvält bajamaja"

Det är samma visa varje år. Inte är det de sedvanliga vårkrämporna, pollenallergin eller Beach 2011-komplexen som spökar för mig under aprilsolen. Det är långt värre bekymmer än så.

I takt med att alltmer upphaussade namn presenteras som akter på sommarens svenska festivalscener, så ökar min pretto-ågren nämligen lavinartat.

Är man en skön typ, en frisinnad själ och någon med kulturella ambitioner som sträcker sig längre än till "Mamma byter bo", så finns det ingen godtagbar ursäkt till att inte vara på plats vid sommarens musikaliska g-punkter.

Det finns absolut ingen anledning till att inte skrika sig hes till vedervärdiga indiepop-band i Hultsfred, röka på med någon dansk "konstnär" i Roskilde eller käka stormkökskokta vita bönor med plastbestick framför ett fallfärdigt tält under Emmaboda-festivalen.

Men helt ärligt. Jag orkar inte vara shabby chic som Kate Moss, pallar inte låtsas att jag vanligtvis spenderar mina helger på ett sämre ölhak på Söder, och är definitivt inte sugen på att sluta mina dagar instängd i en omkullfälld bajamaja.

Vad är fel med att ägna juli månad till att omsorgsfullt testa sig igenom GB:s glassortiment, lyssna på Sommar i P1 och i stort sett bygga bo på en filt från Coops fyndhörna?

Att låta bli festivalerna kan ses som ett ordentligt kreddighetsförfall, det är jag givetvis medveten om. Men den graden av självförakt nådde jag redan i samband med att jag vevade loss till Anders Fernettes senaste platta förra veckan. Den aspekten kan vi alltså strunta fullständigt i.

För är det verkligen nödvändigt att jag ska springa runt i leriga och svettigt unkna Tretorns hela sommaren? Måste jag på allvar lära mig att dricka pissljummen folköl, eller ligga med någon svårkonverserad Facebook-antagonist med vildvuxen skäggväxt?

Jag är nog trist eller mossig som påstår mig älska musiken och den upprymda stämningen som festivaler erbjuder, men hellre blir jagad av vargar än att vakna halv två av en tältduk som envist klibbar mot ansiktet. Allt på grund av att en satans fyllebult har dragit upp tältpinnarna i sann partyanda. Och i samma veva upptäcka att den minst sagt medelmåttiga luftmadrassen har tömts på luft för tredje natten i rad.

Förmodligen är jag både dum och elak som säger att jag hellre flyr landet än att få min packning nerspydd med ädla drycker i 3,5 procentsklassen. Eller att jag föredrar att blir satt bakom lås och bom snarare än att känna vätan av en urinerande festivalfirare nå mina nya sneakers. Men det är nog trots allt den bistra sanningen.

Hur kul det än må verka.