Elin Kvist: Knäsvag och dumdristigt förlåtande

I vanliga fall skulle jag kalla mig för en regelrätt monarkimotståndare. Jag ska väl inte påstå mig vara en illvillig och utagerande aktivist, utan mer en sådan som svär och grämer sig i det tysta.

En som tycker att det känns aningens genant med en kung som utnyttjar sin position och tar sig osmakliga friheter i form av långbenta kaffeflickor. Någon som skarpt ogillar det enorma apanage som tilldelas en tillräckligt välbärgad kungafamilj, och som tycker att kunglig straffrihet är stundtals skrattretande.

Men sisådär en gång om året sätts min världsbild i ordentlig gungning. Vid de kungliga bröllopen blir jag knäsvag, kärlekskrank och dumdristigt förlåtande.

För trots min tillsynes motsträviga inställning till kungahuset, så minns jag tydligt en sommardag i fjol.

Sedan ett par veckor hade en på tok för varm lägenhet i Bryssel agerat mitt tillhåll, och på grund av den rådande värmeböljan kunde mitt tillstånd närmast beskrivas som apatiskt. En synlig svettfilm hade smakfullt lagt sig tillrätta på min rödbrända hud, och pärlorna i pannan bildade inom kort föregångaren till en mindre barnbassäng.

Denna gudsförgätna förmiddag var min kalender fullkomligt rensad. Med ett enda livsavgörande uppdrag - att inte röra sig ur fläcken - satt jag som fastklistrad framför den svalkande fläkten, och satte mitt sista hopp till de uppenbart frånvarande vädergudarna.

Med tanke på en medfödd rastlöshet förstod jag dock snabbt att dagen inte kunde fortskrida i samma sävliga tempo. Till min undsättning kom en stadig, om än hyfsat daterad, teve. Och snart var lyckan för en obotlig romantiker med solsting gjord. Den belgiska kanalen visade bröllop! Nej, kungabröllop! Herregud, det var ju självaste Vickan som skulle skrida nedför altaret!

Min dag var räddad, min malande hemlängtan botad och min svenska stolthet obeveklig.

Med ett återfunnet hopp om livet grävde jag fram de mest ursvenska skatter som gömmorna hade att erbjuda. Tillslut var min svenska buffé fullbordad, där Falu rågrut och Marabou mjölkchoklad utgjorde varsin essentiell pelare.

I timmar följde jag uppladdningen, ceremonin och eftersnacket. Jag grät till ringutbytet, fick gåshud av de specialskrivna kärleksvisorna och nickade godkännande till gästernas klädval. Min en gång bittra uppenbarelse hade sakta men säkert förvandlats till en jublande monarkiförespråkare, en tvättäkta patriot och en tårögd drömmare.

I gott sällskap av de på Ikea inköpta godsakerna hade jag omvandlats och reparerats. Förskönats och på hat renats. Efter en vecka eller två återgick jag dock till min sedvanliga bitterfitta-inställning, och fräste återigen surt över kungliga snedsteg.

Inför dagens engelska festligheter mellan Kate Middleton och prins William har jag stålsatt mig. För att slippa bli känslomässigt överrumplad har jag gjort en noggrann research, och jag är nu fullkomligt medveten om att detta bildsköna par är ljuvliga, humoristiska och sympatiska varelser. Samt att jag aldrig kommer kunna hålla mig från tårar.

Att patetiken stadigt ökar i takt med högen av de förbrukade pappersnäsdukarna ger jag blanka fan i. En gång årligen tillåter jag nämligen mitt karaktärssvaga jag att vara en illvillig och utagerande roljalist. Javisst.