Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Elin Kvist: En dialektal Guantanamo-fånge

1 av 1

Nöje | 27/05/2011 07:54

KRÖNIKA. Om att tillhöra ett folk som inte alltid uppför sig som de borde.

Att härstamma från den skånska myllan har inte alltid varit helt enkelt. Inte bara är den flacka terrängen och det därmed blåsiga klimatet förödande för en frisyrnoga tonåring, utan även den sydsvenska befolkningen agerar tidvisa orosmoln på den kvistska himlen.

Skåne blev, som bekant, en sverigedemokratisk högborg för inte alltför länge sedan. En tillflyktsort för regelrätta jubelidoter och korkade landsmän. Och tydligen så har den sydländska ligan nu, som grädde på moset, tilldelats även en vanvettig huligangrabb.

Hur kommer det sig att just Skåne har en förmåga att ackumulera sådana imponerande mängder dårar? Vad har vi gjort för att förtjäna lågvattenmärken som Farmen-Qristina, Laserturken och Björn Ranelid? Och var är alla jämtländska svin eller sörmländska assholes?

Att växa upp i Skåne ska dock erkännas som en alldeles ypperlig upplevelse. Jag har haft den mest perfekta barndom man kan önska sig. Blivit curlad och gjort rövardottska vårskrik. Ätit hemlagade köttbullar och vunnit otaliga yatzyturneringar. Tillbringat helgerna på hopptävlingar med mina lite för busiga ponnyer, och de första vårdagarna med iskalla premiärbad i grumliga insjöar.

Jag växte upp i en skyddad zon. Med varningsskyltar så stora att minsta tillstymmelse till fientlighet portades. Pepparsprej mot galningar. Minor för idioti.

Lund blev fristaden. Mitt hem takhöjdens förlovade land. Men utanför bubblan lurade ständigt en värld av trångsynthet och intolerans. Småbyarna blev ett paradis för inskränkthet och enkelspåriga resonemang.

Stundtals kan man som skåning känna sig som en dialektal Guantanamo-fånge. Klädd i en aningens för stor fångdräkt, och i sällskap av medbrottslingar som - trots idogt förnekande - gjort sig skyldiga till synder från brottsbalkens samtliga kapitel.

Att folk raljerar över min oförmåga att säga korrekt rullande "r" kan jag ta. Att jag, så fort jag uttalar ordet "kort" som "kåt", tas för att vara en lite för liggvillig brud orkar jag leva med. Men att spela på samma planhalva som ett gäng galningar är inte alltid lika fräckt.

Hade verkligheten utspelat sig på ett västfranskt  fort - med fader Fouras och Gunde Svan i spetsen - så hade vi skåningar varit ett chipssvullet gäng b-kändisar som blivit brutalt piskade av deffade gladiatorer.

Skärpning, Lag Syd, skärpning.