Elin Kvist: Fängslad i sommarstockholm

Man kan tycka att det borde regleras. Finnas manualer och instruktioner. Ja, åtminstone en bruksanvisning i hur regelrätt storstadsbeteende egentligen fungerar.

Att som naiv och godtrogen småstadsbrud flytta till huvudstaden är nämligen allt annat än enkelt. Som nykläckt stockholmare finns det ett antal faser man måste gå igenom för att på riktigt acklimatisera sig till stadens pulserande verklighet, och för att förstå de ovärderliga spelreglerna längs realitetens Monopol-gator.

Det finns otaliga fallgropar och oändligt djupa vallgravar.

Prio ett: lär dig stadsdelarna och dess inbitna invånare. Det är här du faller som nybörjare. Blir en idiot utan vetskap, kunskap eller gemenskap.

Efter två år som 08:a tycks jag börja se alla mönster, kunna läsa alla tecken. Triumferande går jag runt på stan och sätter etiketter, placerar folk i fördömande fack och småler åt de tydliga normer som genomsyrar stadsdelarna.

Jag kan nu på milsvids avstånd känna doften av, och separera, en colognebesprutad wannabe från en tvättäkta östermalmare, och förstår äntligen hur man är tvångsmässigt avslappnad på Söder.

Men det ska medges att det var en lång och svettig väg dit. För att, som nyinflyttad, finna min estetiska tillhörighet i snårskogen av kashmirsjalar och lusekoftor så valde jag att prova mig fram och känna efter - något som visade sig vara en fullkomligt idiotisk idé.

Min period som söderkis gick nämligen fullkomligt överstyr. Den innehöll en kravmärkt mix av batikmönstrade leggings, kängor med silverkedjor och mörka luvtröjor med på tok för långa ärmar.

Jag såg ut som gothens Legolas. Emo-kidsens ekologiska gudfader.

För att neutralisera det minst sagt tvivelaktiga hippiebeteende jag lagt mig till med så började jag plötligt klä mig i smårrutigt och plisserat. Pärlor och oskäligt dyra knästrumpor med tåförstärkning. En dam utan värdighet. Tant i övre tonåren.

Som tur är var denna period ytterst tidsbegränsad. Eller så minns jag bara den som kortare på grund av de kopiösa mängder sherry jag envisades att smörja sturpen med.

Hur som helst har jag nu givetvis precis hunnit bli varm i kläderna och känna mig någorlunda självsäker gällande spelets regelverk innan min världsbild fullkomligt kollapsar och faller i spillror. I sommarvärme och semestersverige finns det nämligen inte rum för fåniga regler och låtsasvärldar.

Under solmånaderna går Stockholms inrutade struktur totalt ur system. Logiken tar semester och vikarien går på långrast.

Parkerna blir en oas för fullkomlig anarki. Det är en gigantisk identitetskris man som besökare får beskåda, och huvudrollsinnehavarna härstammar från stadens alla hörn. Här samsas revbensspjäll, hälsovådliga mängder Lapin Kulta och kubbspel, med big pony-tischor och Sandhamns-hysteri. 

Den strukturerade värld jag hittills lärt mig var sann är egentligen ett fjuttigt luftslott. En uppblåsbar hoppborg.

Parkerna tvingar arma stockholmare till gränsöverskridande umgänge. Det är en fångenskap för identitetskriser och ett fängelse för socialisering. 

Dit man skickas utan att passera gå.