Måndag 18 Okt
Stockholm

Filmtipset recenserar: "Walking on Sunshine är en jukebox-musikal"

Filmtipset recenserar Walking on Sunshine.
Filmtipset recenserar Walking on Sunshine. Foto:

"Jag har sett en del ostiga filmer i mina dagar men något mögligare än Walking on Sunshine får man leta efter".

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Läs fler recensioner och tyck till
Vad tycker du om filmen? Bli din egen recensent på Filmtipset här.

Läs också fler recensioner på Filmtipset här .

På pressvisningen var det en som gick femton minuter efter att filmen börjat – och han var där gratis.

Walking on Sunshine är en jukebox-musikal. Det betyder att ingen faktiskt satt sig ned för att skriva sånger för att kanske försöka uttrycka något med musik i en film. Istället har man tagit låtar folk redan känner till – i det här fallet 80-talshits – och cyniskt använt dem för att tjäna pengar på en plastig, billig produkt.

Ja, billig plast är nog smaken det här lämnar efter sig (ost är trots allt organiskt). Det är inte mycket mer än en porrfilm med musik istället för sex. Intrigen är av det automatiska, färdigpaketerade och anonyma slag man hittar i nämnda genre och detsamma gäller regin – Walking on Sunshine är regisserad av "Max & Dania", vad det nu betyder.

Tjej träffar kille som träffar syster

Så: En tjej (Hannah Arterton) har en sommarflört i Italien med inhemsk snubbe hämtad direkt från en Calvin Klein-reklam (Giulio Berruti heter skådespelaren vars sexpack står för karaktärsuppbyggnaden). Hon lämnar honom dock för studier, men tre år senare åker hon tillbaka till samma italienska stad för att träffa sin syster (Annabel Scholey) som nu bor där. Så visar det sig att syrran ska gifta sig med en mystisk man hon träffat! Gissa tre gånger vem? 

Sedan har vi en mullig, "rolig" kille och en mullig, "rolig" tjej samt syrrans sliskiga ex som dyker upp för att få henne tillbaka. Gissa igen hur allt kommer gå! Här blir det dans men ingen twist.

Går storyn ens ihop?

Det jag själv undrade över var hur alla dessa sammanträffanden kunde vara möjliga. Varför är alla dessa vänner och släktingar i samma italienska stad, till exempel, och hur får man råd att bo i ett lyxhus med sur städerska, som de gör här? Alla karaktärer är liksom bara där, utan presentation, redo att vara med i filmen för något måste ju vara framför kameran.

Jag vet vad ni kanske säger: Man ska inte ha för höga förhoppningar på en film som den här. Nej, det förstås. Men vad ska man ha då? Walking on Sunshine är en film som ger mindre ju mer man förväntar sig – men någonstans måste det ju finnas en "deal" för åskådaren innan vi går in i biosalongen. Något måste vi få ut av en film. Vad som helst.

Låtarna är som usla karaoke-versioner på Spotify

Låtarna, tänker du då. De är ju ändå klassiska gamla dängor? "Faith", "Girls Just Wanna Have Fun", "Wake Me Up Before You Go Go"... eller som i svensk översättning: "Jag måste ju tro", "Tjejer vill ju ha skoj", och "Väck mig innan du går (jag vill inte missa när du röjer loss)". 

Tja. Alla karaktärer sjunger. Men det låter inte speciellt bra. Skådespelarna mimar till låtarna när de dyker upp längsmed ljudspåret. Man kan även säga att de dansar, men det vore generöst. Tekniskt sett viftar de på armarna. Produktionsmässigt låter låtarna exakt som när man söker efter en låt på Spotify men väljer fel och någon usel karaoke-version börjar istället.

Folk drattar i poolen

Det är bara så himla slött och billigt allting. Ett stående skämt är att folk drattar i poolen – för ingen har orkat anstränga sig mer. De enklaste saker i intrigen hänger inte ens ihop. Mot slutet av filmen hamnar två karaktärer till exempel på en flygplats av anledningar som inte ens förklaras – jag antar att ingen läste igenom manuset när det skrevs klart efter en kvart. Men musiknumren blir man inte kloka på heller. Ibland är de som musikvideor, ibland är de som traditionella dansnummer; ibland verkar alla förstå att de ska börja sjunga, ibland ser de på varandra som om de säger: "Varför börjar vi sjunga för"? Ibland bygger det på koreografi; ibland verkar karaktärer warpa sig från en plats till en annan som om de lånat Hugh Jackmans teleporteringsmaskin från "The Prestige".

Annabel Scholey gör en tapper insats

Skådespelarna är tappra. I synnerhet Annabel Scholey, som den tilltänkta bruden, har viss utstrålning. Vad kan hon göra åt att hon är i en film där hon måste titta på en sliskig, gråhårig man i tajt, rosa skjorta som står på ett bord och sjunger "Don't you want me baby" och se ut som att hon på allvar tänker att det är sexigt? 

Det krävs ju att man är ett proffs någonstans. Detsamma gäller för Hannah Arterton i huvudrollen, som måste ha tårar i ögonen när hon säger saker som: "We were at the beach. We had tomatoes all over our bodies. There was a beautiful sunset. I looked into his eyes and I just knew!"

"Walking on Sunshine är en själlös kopia"

Har man sett filmens trailer och är helt såld så är det möjligt att man kommer tycka om Walking on Sunshine. Då är man bortom räddning. För min del var det en film som fick mig att omvärdera jukebox-musikaler som Känn ingen sorg, "Rock of Ages" och "Mamma Mia" lite grann. Walking on Sunshine är en själlös kopia, död in i minsta bildruta; full av falska leenden, tomt ekande karaoke-musik och den har inte ens speciellt många snygga bilder på Italien. Om den är så dålig att den är bra är det dess enda förtjänst.

Skriven av: Fredrik Fyhr

Se trailern här:

Kommentera
Kopiera länk
Dela