Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Filmtipset recenserar: På sätt och vis kan Våtmarker liknas vid en splatterfilm

1 av 1

Nöje | 21/03/2014 15:37

Kanske är det vårkänslor, men det finns något absurt förföriskt med Våtmarker, filmatiseringen av Charlotte Roches debutroman från 2008, som skakade om många läsarkretsar med sina utförliga beskrivningar inte bara av sex utan av analklåda, hemorrojder, allsköns kroppsvätskor inklusive mensblod och allmänt uppror mot hygien.

Filmen handlar om artonåriga Helen (Carla Juri), som ligger på en sjukhussäng efter en operation. Man har opererat bort en bit av hennes anus, eftersom hon råkat skära sönder något där. Det är en lång historia. Det är inte så noga.

"Råkar ut för en analspricka"

Förföriskt kanske inte är ordet du kopplar hemorrojder till, men lik förbannat är filmen som en ystert skuttande kalv på en solig, kravmärkt äng. Jag har inte läst boken, men jag misstänker att prosan kanske har något mer "brutalt" över sig. Våtmarker är i själ och hjärta en glittrande feel-good, en korsning mellan ”ung-vuxen-film” (inte olikt Frances Ha) och romantisk komedi. Den bara råkar handla om en tjej som gillar att suga på sina egna sekret-täckta fingrar. Och råkar ut för en analspricka.

"Inget för den känslige"

Det är inget för den känslige. På sätt och vis är Våtmarker en splatterfilm. Innan förtexterna ens rullat klart har Helen förklarat att hon inte är så mycket för hygien och gillar att gnugga rumpan mot sätet på offentliga toaletter, samt att hon aldrig någonsin fått svamp i underlivet. Närbilder på snusket kommer med iver. Vi zoomar rakt in på den äckliga toalettsitsen och det är verkligen bara början.

Men till skillnad från de flesta splatterfilmer, så finns det en berättelse här som aldrig glider ur fokus, och som alltid är i centrum. Effekterna är alltid vid sidan om. Storyn grundar sig i Helen, som är med oss igenom hela filmen. Vi är i gott sällskap. Helen är verkligen vad man förr skulle kallat en "ärtig" tjej. Som en inte helt otypisk artonåring med gott självförtroende och aptit för livet, är hennes utstrålning osminkad och naturlig. 

Fantastiskt skådespeleri 

Helen är fantastiskt spelad av Carla Juri, som ger henne både nog med krasshet och erfarenhet för att hon ska verka självständig. Samtidigt har hon en tonårig inställning till allt hon kommer inför, vilket ger henne en känsla av oskuldsfull stollighet. Som om inget någonsin kan eller kommer att skada henne, och som om hon är ödesdömd att leva ett liv i evig glädje. Eller sorg, men då med stora, blöta tårar och utan pretentioner.

Helen älskar sex och hon älskar sin kropp in till minsta prutt och vårta; hon älskar även avokadoplantor och börjar för den delen bli allt mer förtjust i sjuksköterskan Robin (Christoph Letkowski), som är den som sköter om henne där hon ligger på sin sjukhussäng. Alla väntar på att hon ska bajsa någon gång, för så fort hon gjort det är operationen bevisligen lyckad och hon får åka hem. Robins flickvän Cordelia (Amelie Plaas-Link) är också sköterska och väser svartsjukt till Helen: ”Ju snabbare du skiter, desto snabbare kan du försvinna härifrån!”. 

Men det finns mer i Helen än bara hennes kroppsliga njutningar och ytliga behov. Hon har redan bajsat det hon ska och har dolt det från personalen så att hon kan stanna på sjukhuset några nätter till. Varför gör hon detta? Vad för trygghet finner hon i sjukhuset?

Vad hände ”den där gången”?

Från sin sjukhussäng, ibland drogad, har hon fantasier om sin barndom, sin uppväxt och sitt liv fram till denna punkt. Gradvis går det upp för oss att det finns ett trauma där någonstans - det har att göra med hennes föräldrar, och varför de skilde sig när hon var liten; gång på gång blundar Helen och faller ner i sin pappas swimmingpool, och varje gång hon dyker upp igen får vi veta lite mer om vad som egentligen hände. ”Den där gången”.

Vi har redan ledtrådar, i och med hennes katolska mamma (Meret Becker) och ingenjörspappa (Axel Milberg). Ingen av dem är speciellt finkänsliga av sig, båda har varit grymma mot henne ibland, och hon älskar båda villkorslöst. Liksom alla skilsmässobarn, förklarar hon, vet hon att de en dag ska leva ihop igen. Om än så bara i en av hennes dagdrömmar.

Många av de dagdrömmarna och fantasierna blandas med hennes minnen och saker som faktiskt händer runtomkring henne; här vinner filmen många poäng på att vara kreativ rent visuellt. Små korta, komiska snuttar här och var, oväntade montage och surrealistiska skildringar av knarkdimmor, till och med gammal hederlig split-screen och rolig användning av välkänd musik. Det gör filmen ständigt underhållande, oförutsägbar och lätt för ögat, en av dess många förtjänster.

"Kul, originell film som ger oss något vi inte sett förut"

Man kan föreställa sig Våtmarker utan allt kroppsligt gojs och inse att den hade varit lika bra ändå, för den handlar om en kul person som har en fin berättelse att ge oss. Men den får en helt annan vasshet när vi får se den söta tjejen sitta och skita och äta sina snorkråkor. 

Det hade förstås varit lika äckligt om en kille gjorde det - skillnaden är politisk och fungerar för den delen så. Men det är inte bara en film som ställer en verklig, biologisk människokropp mot idealiserade kroppsliga ideal. Det är överhuvudtaget en kul, originell film som ger oss något vi inte sett förut.

"Sex är bland det tråkigaste man kan teoretisera"

Och den är opretentiös, gjord på glatt humör tack och lov. Sex är bland det tråkigaste man kan teoretisera - Lars von Triers Nymphomaniac var stundtals ett bra exempel på det - och att Våtmarker väljer att klä sina flytningar, fekalier, blodiga tamponger och bakterieinsprängda toalettgolv i en poppig feel-good-estetik är lika bra det. Vissa kommer förstås inte orka med den. Men andra kommer att svälja den glupskt, som man mumsar i sig en härlig spermapizza. 

Där har vi en mening jag inte trodde jag skulle skriva i mitt liv - men så är också Våtmarker en film som fyller en med oväntade känslor. Jag lämnade salongen med ett fånigt fniss, upprymd och upplyft, glad över att ha tagit del av närbilder jag aldrig ens hade vågat föreställa mig annars. Det finns kanske en barnslig busighet över allt äckel i filmen, men det är också det som gör den så fräsch.

Skriven av: Fredrik Fyhr för Filmtipset . 

Se trailern till Vårmarker här.