Quetzala Blanco: När det tar slut

Lite mer än en vecka efter att Jay Smith klev av scenen som vinnare av Idol så ska hans debutalbum med den fantasieggande titeln Jay Smith finnas ute i butik. Man kan förhandsbeställa det redan nu. Förmodligen sitter det tusentals småkillar och småtjejer och redigerar sina önskelistor inför julafton, as we speak.

På 48 timmar (nåväl) ska Jay Smith spela in ett dussin låtar, klä allt i en förskräcklig nu-metal produktion, mixa skiten, promota rubbet i en förortsgalleria, grunga till sin mössa, signera lite plattor och dessutom hinna lägga ner lite själ eller hjärta eller vad de nu använder sig av nu för tiden.

För att klara av att spela in plattan med den här sinnessjuka farten och samtidigt hålla kvaliteten skulle det krävas minst ett års förbrukning av amfetamin samt en alldles egen Bobby Keys och Sam Cutler. Då skulle det kunna bli fantastiskt.

Jay skulle behöva spärras in med flak av starköl, litervis whiskey (för röstens skulle bara) Salems King Night på repeat och en handfull pigga groupies (nej, inte Minnah – han ska ju trots allt skapa) i studion. Lagom till att Laila Bagge skulle gifta om sig och Andreas Carlssons tänder gulnat så skulle vi kanske ha ett debutalbum värt att lyssna på.

Men eftersom moralpaniken inom Idolmaffian har brett ut sig så pass så blir albumet förmodligen inspelat utan droger. Jay Smith har – vad jag förstått – tidigare hållt sig till inkörsporten hasch.

Jay har alla förutsättningar för att lyckas, men med tidigare Idolvinnares trackrecord färskt i minnet ser det tyvärr mörkt ut.

Det sorgliga är ju att varken hasch eller amfetamin någonsin kan vara ett värre öde än att sluta som den tidigare Idolvinnaren Daniel Lindström som typ går runt med krämpor och handlar kanelgifflar i någon livsbutik i Solna. Eller som Marie Picasso – vad hände med henne förutom att hon gick upp 20 kilo efter sin vinst i Idol?

Ingen vet.