Pascal Engman: Jag måste börja pensionsspara

Befinner mig på en fullsatt buss vid Stureplan som av någon anledning inte lämnar busshållplatsen. Vi står still. Chauffören ser olycklig och besvärad ut, hummar och pillar på sin instrumentpanel med bekymrad min. Stämningen bland de trötta passagerarna börjar bli orolig, en efter en vrider de olustigt på sig. Det är en magnifik koreografi att skåda. Vissa spejar med blandad irritation och nyfikenhet framåt, mot en förklaring. Någon suckar högt och demonstrativt. En annan stampar med foten i marken, som om han ville sparka igång motorn.

Något är fel, det står utom utom allt rimligt tvivel nu. Det här hör inte till vanligheterna, det här hade vi passagerare inte räknat med när vi steg upp i morse. Oron eskalerar hela tiden, successivt sprider den sig som feberfrossa i en sjuk gammal kropp. En äldre dam upp och ropar rätt ut:

– Men vad är det för fel, varför kör du inte?

– Ja, kör nu! Ropar en hantverkare och viftar med en banan han håller i handen. Ungefär som Neville Chamberlein när han kom hem med Hitlers påskrift och deklarerade ”Peace in our time”.

– Kör eller släpp ut oss, skriker en man i glasögon och vindjacka gällt.

– Vad i helvete, nöjer sig en fjärde person med att ropa rätt ut i luften.

Plötsligt befinner jag mig mitt i ett uppror. Det är blod i luften. Alla skriker. Jag också, inser jag. Nu är jag en del av den blodtörstande massan. Fördämningen brister och de frustrerade men vanligtvis så laglydiga medborgarna riktar sin ilska mot den stackars busschauffören som febrilt försöker få bussen att starta. Jag väntar på att någon ska hala fram ett rep och skandera att nu vi hänger chaufför-fan från närmsta lyktstolpe.

Plötsligt, ett litet knäpp från bussens inre. Alla tystnar och lystrar. Bussen hostar till och motorn är igång. Lugnet sprider sig, passagerarna intar sina platser och plötsligt är vi på väg hem, mot vardagen, där bussar startar som de ska.

En flock barn i färgstarka västar, oproportionerligt stora ryggsäckar och snorkråkorna hängande som vindruveklasar ur näsan kliver på bussen på Odenplan. En av ungarna, en liten pojkvasker med stor mössa och ful grön overall, sparkar till mig med sin våta känga när han slår sig ner mittemot mig. Jag betraktar honom och han hånler, det lilla aset. Sen övergår han till att banka på sin polare och skrika rakt ut i luften. Det ser fruktansvärt dumt ut, om inte annat.

Det blir en våldsverkare eller rånare av den där, tänker jag och skakar på huvudet. Visualiserar hur jag placerar min skitiga och fuktiga converse-sko på hans avskyvärt oestetiska overall och vrålar: "Vad tycker du om det här då, din lilla ligist?". Men det gör jag ju inte. I stället tänker jag att den där lilla satungen och hans små vänner kommer att försörja mig när jag är gammal, och det gör mig dyster. Det kommer att gå åt helvete för det här landet, förstår jag medan en av ungarna placerar ett finger med gult snor i käften och blundar av vällust.

Och jag lovar mig själv där jag sitter att börja pensionsspara, fort utav bara fan.