Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Pascal Engman: En resa med tuben

- 19/02/2011, 21:42 -
1 av 5

2 av 5

Gunnar Lundmark / SvD / SCANPIX

3 av 5

Gunnar Lundmark / SvD / SCANPIX

4 av 5

Ingvar Karmhed / SvD / SCANPIX

5 av 5

Tomas Oneborg / SvD / SCANPIX

KRÖNIKA. På resa genom det ringlande dårhuset under Stockholm.

Tunnelbanan som socialt forum och mötesplats är unik. Ingenstans i vårt samhälle möts så många individer från olika bakgrunder, kulturer och åldrar så intensivt. Situationen är bisarr och onaturlig. Skulle jag på någon annan plats stå hopträngd, på gränsen till omslingrad, med så många vilt främmande personer? Sätta mig bredvid en fjortonårig, översminkad flicka som under ett skrikande telefonsamtal inför hela vagnen marknadsför sitt och sina vänners promiskuösa sexliv.

Situationen ställs på sin spets eftersom jag oftast är stressad, på väg till eller från jobbet och redan är irriterad för att SL även i år är förvånade över att vintern nått oss nordbor och därför påannonserat diverse förseningar.

Mina fördomar om samhällets alla stereotyper besannas gång på gång, station för station. Invandrare, bögar, pensionärer, ungdomar. Den barnlediga mamman med barnvagn som helst av allt vill att hon, à la Sovjet, ska få en egen fil i strömmen av människor. Helst en egen tågvagn. Den äldre mannen som stinkande av öl och smuts upplyser alla som vill lyssna att han minsann vet vem som sköt Palme. Den medelålders ovårdade, långhårige musikern vars gitarr tar upp två säten. Vill ställa mig dig upp, skrika: ”Klipp dig, skaffa dig ett jobb, du kommer aldrig att slå igenom”.

Jag stiger av vid T-centralen för att byta linje. Helst skulle jag byta färdsätt. Köpa bil och be närmsta spärrvakt att köra upp mitt SL-kort där solen aldrig lyser. Kliver över en spya någon trevlig magsjuk, eller karatefull, medresenär lämnat mitt på perrongen.

Går på nästa överfulla boskapsvagn.

Lyckas lägga beslag på en tidning; och resterna av en kebab som finns bevarad på sidan tre och nu får mina fingrar att lukta orientalisk krydda. Lägger lägger ifrån mig tidningen. Blundar och tänker snälla tankar.

Dalai Lama, Gandhi, Martin Luther King. Konkret mänsklig godhet personifierad.

Öppnar ögonen. Märker att folk skingrat sig. Mittemot mig sitter en ensam man. Jag känner doften. Odören från en person som senast duschade vid Berlinmurens fall, om jag ska vara snäll. Troligare är snarare att han legat mosslik sedan Dackefejden.

Jag vill inte vara oartig. Jag är inte som alla andra. Jag respekterar även smutsiga människor. Hans ledsna blick borrar sig in i mina ögon. "Stålsätt dig", säger mitt hjärta. "Byt plats för fan, vädjar", min hjärna.

Ser hus, vägar och bilar svischa förbi. Förbannade tunnelbane-gud. Varför jag? En helt vanlig människa på väg hem. Jag har inte fötterna på sätet, jag luktar inte rök, jag har inte en stor otymplig väska jag mular folk med. Jag respekterar för helvete till och med mobilförbudet! Mannen reser sig och går av. Inte ett drag i mitt ansikte visar att jag inombords fylls av både glädje och lättnad. Att min själ sjunger på ”When the saints goes marching on” medan jag ser honom passera utanför fönstret. Istället nickar jag till avsked när våra blickar möts.