Tisdag 18 Maj
Stockholm

Pascal Engman: Jag springer - alltså är jag gubbe

1 av 4
2 av 4
3 av 4
4 av 4

KRÖNIKA. Om en alltför tidig 40-årskris.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer

Jag är ute och motionerar i Hagaparken i Stockholm. I spåret möter jag uteslutande medelålders män med sammanbitna ansiktsuttryck, något fetlagda efter en vinter i isolering med samvetsgnagande löften om kalorier som ska förbrännas och magar som ska plattas till.

Viljan att kunna springa länge och snabbt finns i mäns DNA. Redan som små pojkar är det en bragd att vara "snabbast i klassen". 

Ändå kan jag inte låta bli att raljera över motionerande medelålders män. Denna envisa strävan efter "flåset". Stoltheten i deras röst när de meddelar att de ska springa Stockholm Marathon och att förberedelserna tar upp all ledig tid. Det löjeväckande i deras beslutsamma ansiktsuttryck när de meddelar att de inte längre dricker öl.

När jag rundar en krök får jag syn på en figur som står mitt i spåret står och stretchar. Han ser ut som jag föreställer mig den råblonda nordiska prins med tredagars skäggstubb, som Magnus Uggla sjunger om i "Trubaduren".

Mannen, som snart ska bli min fiende, är klädd i ett par svarta trikåbyxor och en tunn svart tröja som avslöjar varenda kontur av hans muskulösa överkropp. På handleden har han en klocka som förmodligen kan mäta allt från puls till jordens temperatur till seismiska rörelser på Mars. Han är ett huvud längre än jag och har lår som får Anja Pärssons dito att se ut som sugrör.

När jag passerar honom sätter han efter mig i ett ursinnigt tempo, går om mig och lägger sig framför. Skvätter lera på mina byxor och skor. Listig och lömsk som jag är bestämmer jag mig för att ge honom ett smakprov på det indianblod som flyter i mina ådror.

Jag hakar på.

Han drar ifrån, saktar ner på tempot, och genast är jag uppe i rygg på honom. Gång på gång vänder han sig om för att se om jag fortfarande hänger med. Givetvis gör jag det. Min heder tillåter inte ett misslyckande.

Fast jag har blodsmak i munnen, trots att mina lungor kraftigt protesterar så tänker jag inte låta hans pedantiskt välsvarvade röv komma undan. Just när jag tror att jag är tvungen att vika ner mig, ge upp, så stannar han till, sätter sina händer över knäna och böjer sig framåt.

Triumfatoriskt rusar jag vidare. Utan att vända mig om sätter jag upp händerna över huvudet i en vild segergest.

Efter nästa krök, då jag konstaterat att jag är ensam, skuggboxas jag. Medan jag träffar min imaginära motståndare med en rak höger inser jag plötsligt varför jag är ute och joggar:

Jag har 24 år gammal hamnat i en 40-årskris.

Kommentera
Kopiera länk
Dela