Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Pascal Engman: Våren är här

- 27/03/2011, 11:55 -
1 av 3

Jurek Holzer / SvD / SCANPIX

2 av 3

Bertil Ericson / SCANPIX

3 av 3

Nyheter24

KRÖNIKA. Pascal Engman om vårkänslor, reliker från 73 och deras kvinnor.

Det våras i Stockholm. Blomsteraffärerna har ställt ut sina växter, människor i tunna kläder och solglasögon strövar planlöst längs gatorna där gruset ligger som en illavarslande påminnelse om den vinter som varit och som en dag ska återvända. Kafébiträdet på det kafé jag frekventerar hälsar mig välkommen medan han pustande bär fram utemöblerna som legat och samlat damm under månader av vintermörker.

Insvept i dubbla röda filtar med reklamtryck sitter jag på den hastigt framställda uteserveringen och ser solen nå min sida på Odengatan. Långsamt, långsamt bildas skuggor vars form och storlek skiftar allteftersom dagen går. Ett fyllo slår sig ner bredvid mig och börjar prata. Han heter Janne och hälsar liksom jag våren välkommen med glädje. Vi talar om kvinnor, datorer och de dödskalleringar som pryder alla hans fingrar. Solen, hans dalmål och spritångande andedräkt får mig att bli barnsligt upprymd. Kaféets ägare frågar Janne om han vill beställa något, men Janne säger nej och gör sig beredd att gå. Jag erbjuder mig att köpa honom en kaffe för att hålla honom kvar, han tackar ja och stannar. 

Hans ansikte är fårat, håret långt och tovigt. På fötterna har han ett par slitna boots i vitt läder. Han ser ut som en relik från 73. Som om han varit nedfrusen, tinat upp, sömnigt gnuggat sig i ögonen, gått till Systembolaget inhandlat två öl, druckit dem och sedan slagit sig ner här, bredvid mig.

Janne berättar att han har problem med sin flickvän. "Häromdagen tog hon min polare Bengt på tasken. Pang bara, så var hon där och skulle känna", säger han dystert. "Så kan du ju inte ha det Janne, inte kan man ha en flickvän som tar ens vänner på snoppen så fort de kommer åt", säger jag och känner medlidande. "Nej, det kan man väl inte", medger Janne resignerat och suckar.

Vi sitter tysta ett tag, sedan meddelar jag att jag måste gå. "Jag också", säger Janne.

I korsningen Odengatan-Sveavägen skiljs vi åt. Vi skakar hand och jag frågar Janne vad som står på schemat.

"Jag ska ut och leta upp en flickvän. Se dig om grabben, det är vår", säger han och ler med sina brungula tänder mot mig. Jag nickar, klappar honom på axeln och sedan går vi åt varsitt håll.