Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Farzad Nouri: "Är det en kopia?"

Farzad Nouri.
1 av 4

Farzad Nouri.

Nyheter24

2 av 4

FREDRIK SANDBERG / SCANPIX

3 av 4

AP Photo/Jochen Krause, File

4 av 4

AP Photo/Nam Y. Huh

Nöje | 14/04/2011 10:39

KRÖNIKA. Farzad Nouri om pengahets och plastkort.

Jag minns när jag var yngre att jag ofta gick runt med min Chicago Bulls-hoodtröja och med min Los Angeles Kings-keps. Vi var många som klädde oss så. Det var inne med lagkläder. Alla coola killar hade lagkläder. Och de riktigt coola bestämde om alla andras lagkläder var äkta eller inte. Kepsar av märket Starter var direktkvalificerade som äkta. Och hade man inte Starter så räknade man sömmarna på kepsens skärm. Ja, det fanns massa sätt att mäta ”äktheten” i det där. Det var inte ovanligt att stora diskussioner uppstod på grund av dömandet ifall något plagg var äkta eller oäkta.

Sommar. Jag hade precis köpt en ny jacka. En stor Charlotte Hornets-jacka. Den var dyr och äkta, vilket automatiskt gjorde mig cool. Jag gick till centrum för att hänga, då en av de äldre killarna kom fram till mig och frågade ”vart har du fått den där ifrån?”
Jag sa som det var, att jag köpt den. Varpå han replikerade "Pfft, du har inte råd med en sån där äkta jacka, lillen. Det måste vara en kopia”.

Det var första gången jag förstod pengars värde. Alltså inte värdet i vad man kan handla, utan värdet i hur andra värderar dig om du har eller inte har pengar. Jag bodde i en förort ute i Hässelby Villastad och där antog folk att man inte hade råd.

Detta med pengars värde blev mer och mer påtagligt med åldern och åren som gick.
Jag märkte hur folk valde utbildningar efter hur mycket pengar de skulle tjäna. Drömjobben var de jobb man tjänade mest pengar på. Jag märkte också hur killar med mer pengar lättare fick tjejer. Bra tjejer eller inte, jag tänkte inte efter så noga, jag såg bara att det var så.

Jag blev påverkad av det där. Av omgivningen och pengarhetsen. I tonåren försökte jag, precis alla andra, också imponera. När jag hade kontanter la jag alltid de stora sedlarna längst ut innan jag vek ihop bunten och det var inte sällan som jag ”råkade” plocka upp sedelbunten för att visa ”ah där var det lite pengar, jah”. Jag kunde ha försökt imponera med min utbildning eller min idrottskarriär, men jag hade sett att det var inte lika mycket värt som pengar, jag tjänade ju inga pengar på utbildning eller idrott.

Ju mer åren gick, desto mer växte jag ifrån det där. Antar att det kallas mognad. Det blev mindre och mindre viktigt för mig med pengar. Det blev så oviktigt för mig att det gränsade till dumt.


För ungefär ett år sedan fick jag ett så kallat Red Carpet-kort. Det är alltså ett kort som alla som tjänar över 1,5miljon/år och har tillgångar på över 5 miljoner får. Har man det kortet kan man alltså ringa ett nummer och få vadsomhelst närsomhelst levererat mot pengar. Ja, de ”kan fixa en elefant till din fest. Har du det kortet så har du råd med en elefant.” Det var så jag fick det förklarat för mig.
 

Jag sitter inte på några enorma tillgångar (förutom min lägenhet, fast den egentligen är en skuld). Jag fick det där kortet som arvode när jag gigade för företaget som ger ut dem en gång. Min betalning var alltså ”äran” att få inneha kortet. Man kan väl säga att kortets exklusivitet sjönk i värde i samma sekund som jag fick kortet. Det är som ett busskort nu, skojar jag med mina vänner.

Häromdagen när jag skulle ta en fika med en kompis på ett café så träffade jag den där äldre killen som sa att jag inte har råd med min jacka. Jag ommöblerade korthållaren snabbt så att Red Carpet-kortet skulle ligga längst fram när jag skulle betala. Jag skulle få min hämnd. ”Vem är det som inte har råd nu då, va!”, Tänkte jag.

Vi kallpratade och utbytte artighetsfraser. När det var min tur att betala så gjorde jag en grej av att leta fram VISA-kortet. "Har så jävla mycket kort vettu, de tar så mycket plats, måste köpa en ny sån här kortficka.” Han nickade vänligt men lite irriterat, han ville väl att jag skulle skynda med min betalning. Jag råkade tappa Red Carpet-kortet, jag böjde mig snabbt ner och plockade upp den och sa ”ah, det där kortet, det här är ett sådant där Red Carpet-kort som bara..”
 

”Jag vet vad det där är för kort”, avbröt han mig med, ”men varför har du det kortet? Är det en kopia?”