Tisdag 20 Apr
Stockholm

Pascal Engman: En långväga och exotisk vän

Bloggare
Pascal Engman berättar om sin midsommarupplevelse. Foto:

KRÖNIKA. Om exotiska inslag under en helsvensk midsommarafton.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Pascal Engman

Pascal Engman är nöjeschef på Nyheter24.

Läs hans blogg här.

Förrförra sommaren stod jag och två vänner tillsammans med en pårökt och hiskeligt full australiensare i en backe vid en skog. Inom några sekunder skulle han hinna urinera på mig och ramla ner för den där backen, men det visste jag inte då, där jag stod och försökte hålla honom upprätt medan han kastade sitt vatten.

Det var midsommarafton och vi hade grillat och druckit snapsvisor i ett hus med röda knutar på Lidingö i Stockholm. Stämningen var god. Plötsligt kom han vinglande genom trädgården och slog sig ner vid vårt bord med en duns och orden: ”Hello dudes” på karaktäristisk australisk engelska. Vi jublade åt hans mycket originella och filmiska introduktion och överöste honom med sprit och frågor om livet i Australien. Långväga gäster ska behandlas väl, särskilt på midsommarafton, resonerade vi. Han förklarade att han befann sig på en typisk Europa-odyssé och att han tidigare under dagen nått det skogbeklädda Ultima Thule medan han sög på en joint han flinkt och vant rullat. Vi berättade att han hade haft osannolik tur, nu befann han sig nämligen mitt i vår kulturella blomstringstid. Han såg sig runt kring bordet, betraktade ingående våra spritsvullna ansikten och breda rödvinsmustascher och nickade lite förvirrat och sa ”Oh, that’s great”.

Stämningen steg i och med vår exotiske väns intåg. Solen började återigen stiga upp på himlen och någon föreslog att vi återigen skulle få fart på grillen för att tillaga återstoden av vår mat. Själv gick jag, två vänner och vår gäst för att slå en drill. Sanningen är att vi släpade med oss honom, han kunde nämligen knappt stå upp, men omtänksamma som vi var antog vi att han var kissnödig. För att inte uppröra andra midsommarfirande medmänniskor gick vi så långt att vi till sist hamnade i den där skogsdungen, och väl där ställde vi upp oss på ett led och kastade vårt vatten i de där buskarna. Jag och en av mina vänner höll stadigt varsin hand på australierns axlar, för att hålla honom upprätt. Plötsligt skälvde han till, skvätte ner min ena sko med sin alkoholbaserade urin och jag släppte instinktivt mitt grepp om honom.

Några sekunder senare befann han sig i fritt fall ner för den där backen okontrollerat urinerande åt alla håll. Han rullade in bland buskarna och det blev tyst och stilla. Jag och mina vänner stod kvar i chock och tittade oroligt på varandra. Tog oss långsamt ned för sluttningen, beredda på det värsta. När vi lokaliserade hans illa tilltyglade kropp utgjorde han en mycket sorlig syn.

Svårt nedkissad, med kvistar och löv stickande ur byxlinningen och håret vilt spretande åt alla håll låg han och utstötte gutturala läten i den vackra svenska sommarmorgonen. Han levde i alla fall, resonerade vi och hjälpte honom på fötter. ”Glad midsommar på dig min långväga vän”, mumlade jag medan jag borstade smutsen från hans kläder. Sen förde vi honom tillbaka till vårt sällskap och lade honom att sova på gräsmattan. När morgonen kom hade vi glömt bort honom. Någon gick för att se hur han mådde men kom tillbaka och meddelade att vår gäst var spårlöst försvunnen. Innan vi bröt upp höjde vi våra glas till en gemensam skål och hoppades att han haft lika trevligt som vi.

Kommentera
Kopiera länk
Dela