Filippa Berg: Bli inte en av oss

Man vet vilka de är. Utefolket. De som jämt är ute. Som kramas och pussas till höger och vänster. Som känner alla. Med på alla vimmelbilder, står och bekräftar varandra på klubben genom sin blotta närvaro. Ständigt alkoholpåverkade förstås, att vara nykter ses som något otroligt obekvämt och tragiskt.

- Fan är du nykter, din stackare. Lider med dig. Men skönt imorgon, haha!

En klapp på axeln och så försvinner de. Man vill inte hänga med någon som är nykter. "Så stelt liksom".

Man ses ute varenda onsdag, torsdag, fredag och lördag. Och söndag. Måndag och tisdag också om det vill sig riktigt illa.

Vi är som en liten dysfunktionell familj. En lite psykad sådan. Vi håller ihop. Vi stöttar varandra i vårt beroende och i vår brist på liv.

”Livet är en fest, skål!”, säger man och skrattar. Drick, drick, tills du glömmer att du inte alls står bland vänner utan med enbart ytliga bekanta och folk som är lika trasiga som du.

Ja, livet är en fest. Men efter festen kommer alltid bakfyllan.

Jag ser de förväntansfulla artonåringarna som står i kön utanför krogen. De som så gärna vill bli sedda och igenkända. De som så desperat vill "vara någon".

Det skär lite i hjärtat.

Tänker, bli inte som vi. Fastna inte här. Det är svårt att komma ur. Det är svårt att få bort den krypande rastlösheten som kommer smygande vid tanken av att sitta hemma en fredag kväll.

Det är svårt att få bort känslan av att det enda man är riktigt bra på är att festa. Det är svårt att få bort ångesten som smyger sig på varje söndagskväll, det är svårt att låta bli att dämpa den med en återställare och en utgång till då. Det är svårt att stoppa ekorrhjulet när det väl är igång.

Och musiken slutar aldrig dunka i dina öron.