Quetzala: Jag älskar Pär Ström

Jag läser om en kille som heter Pär Ström. Kille och kille. Han verkar vara en äldre man. Men i alla fall.

Pär Ström släpper en bok i dagarna. Bok och bok. Ett häfte som kostar 50 kronor. Pär Ströms mål är i alla fall att avslöja sex stycken feministiska myter.

Pär Ström verkar i och för sig vara precis lika rabiat som den här feminstiska konspirationen han vill avslöja och sticka hål på. Kanske blir det så när man brinner för något. Vad vet jag.

En sak jag de facto vet är att det faktiskt existerar en fruktansvärt svettdrypande feministliga där ute. Tro mig.

En tropa de elite som vädrar blod så fort någon nämner våldssex eller beach 2011.

Om det finns någon feministisk konspiration? Förmodligen, men det är väl mindre intressant. Jag skummade igenom Pär Ströms filosofi lite och höll på att bli totalt utbränd. Genusflum är inget för mig.

Jag skiter fullständigt i män och kvinnor och kön. Jag älskar (och hatar) bara människor. Det blir enklare så.

Men – här kommer jag med min Tony Irving-retorik igen. Men.

Jag älskar Pär Ström för att han vågar göra något som i stort sett ingen annan gör idag.

Pär Ström kanske inte är någon stor tänkare, han kanske till och med är dum i huvet. Men han är fruktansvärt obekväm i tanken och han ifrågasätter den allra heligaste kon vi har i Sverige i dag.

Han vägrar vara en trivsam hangaround som en oändlig massa svenska fega rädda män är.

Ifrågasätter du någonting som en rolig och bekväm mediafeminist med blått läppstift och en hjärncell säger på svengelska så är du automatiskt en kvinnohatare.

Vad som ska uppröra de här brudarna – och deras manliga hangarounds – är lika förutsägbart som att glo på Bingo med liket. Vems citat ska vi rycka ur sitt sammanhand och vem ska totaltrashas? Vem är mest kvinnohatare just nu? Vad ska diskuteras i dag? Min HBT-kompis som nobbades i dörren på nåt Söderhak? Att det är fint att vara fet? Hur hemskt det är med våldtäkt?

Långtråkiga och bekväma debatter som aldrig utmynnar i något verkligt viktigt. Massa kacklande med ett enda mål: att ha rätt och att "vinna".

Det är lite sorgligt, framförallt eftersom det här i slutändan ändå bara drabbar kvinnorna.

Eller de stackare som på allvar tror att de gör varandra en tjänst genom att arrangera galakvällar där de äter chips och dricker vin och diskuterar hur de ska stötta varandra i den kalla hårda mansdominerade verkligheten.

Samtidigt som den mansdominerade kalla verkligheten är upptagen med att casha in på de här tjejernas bekostnad.

För majoriteten av den så kallade feministeliten är bara kuttersmycken med några trivselkilon för mycket. Inomhustofflor typ.

Okej att sätta på hemma men inget man tar med ut.

Okej att ha i kontrollerade former i hjärndöda debatter, men inga som någonsin kommer ta eller tilldelas någon verklig makt.