Farzad Nouri: "Brist på erfarenhet"

Året var 2005. Jag var en nyutexaminerad 22-åring. Jag hade skaffat mig en fil. kand inom Management. Jag hade pluggat i princip hela mitt liv - universitetet direkt efter gymnasiet. Och nu skulle jag ut och skaffa jobb och bostad, i den ordningen. Jag skrev ihop ett CV. Ett ganska så bra CV om jag får säga det själv. Kollar på det i dag och det håller hög klass än. Det gick rykten om det CV:t och många bekanta fick ”låna” det. Kvinnan på arbetsförmedlingen var imponerad. Hon sa att med det här CV:t, min utbildning och min ungdom så skulle det inte dröja innan jag skulle hitta ett jobb.

Men det dröjde.

Jag sökte jobb efter jobb. Och fick många ”tack, men nej tack”.

I början intalade jag mig själv att det var för att jag var ung och kanske inte hade tillräckligt med erfarenhet. Men det kunde ju inte stämma då det sällan stod något om just erfarenhet i annonserna. Dessutom så vet jag att två av jobben jag sökte gick till två andra unga killar. Jag gav inte upp. Sökte vidare och jag började vänja mig vid svaren, de formulerades olika men de sa alla samma sak: ”Nej, tack för att vi fick säga nej, men nej”. Jag försökte ha tålamod. Eller ptja, det var mitt enda alternativ, att fortsätta skicka runt. En vän till mig föreslog att jag skulle ändra mitt namn i CV:t. Aldrig. I. Hela. Livet.

Det kanske skulle underlätta, menade han. Jag ville inte att det skulle underlätta. Jag vill få jobb för att jag är jag, oavsett vad jag heter. Kalla mig naiv, men jag hade inte reflekterat över att jag kanske inte får jobben för att jag är invandrare.

Jag hatar folk som skyller varenda motgång och vartenda misslyckat möte med ”bara för att jag är invandrare”. Det är ett enkelt sätt att skylla ifrån sina misslyckanden. Jag ville inte bli en sådan person. Jag har alltid tänkt att en idiot är en idiot, oavsett vilket kön eller vilken hårfärg personen har, och så trodde jag att andra också tänkte.

Till slut fick jag jobb - som för många andra - via kontakter.

Där visste de vem jag var, det fanns inga fördomar. Jag behövde inte bevisa att Sverige är mitt fosterland. Att jag också kollat på Pippi hela min barndom. Och att även om jag inte gjort det, så är jag Farzad med rätt CV och kompetens för jobbet.

Jag läste häromdagen en artikel på Medievärlden som handlade om den etniska enfalden bland kolumnister i dagstidningarna. De hade hittat EN person med utomeuropeisk bakgrund. 1 av 83!

Per Gunne (chefredaktör på Metro) säger i artikeln att det inte är lätt att hitta bra kolumnister. Jag tror mig inte hålla världsklass, men jag vet att jag definitivt kan hålla samma klass som deras andra skribenter.

Så jag mejlade Per Gunne och anmälde mitt intresse med massa exempel på krönikor jag skrivit.

Jag fick följande svar:

”I nuläget har vi ingen ledig kolumnistplats men jag lovar att höra av mig om det skulle vara aktuellt. ”

Jag kände igen det där svaret. Det måste vara min brist på erfarenhet?