Farzad Nouri: Bebisspråkliga problem

Jag vet inte om det är omognad eller något osympatiskt drag hos mig som gör att jag inte är och aldrig varit särskilt förtjust i barn. Speciellt främmande människors barn. Sätter sig någon främmande förälder med sin unge mittemot mig på tunnelbanan så försöker jag kolla bort. Pillar på mobilen och gör som man gör när man försöker undvika den där gamla jobbiga klasskamraten på tunnelbanan.
 

Mest tror jag det är för att jag inte vet hur jag ska kommunicera med barnen. Jag känner att jag kan kommunicera med de allra flesta, prata med de lärda på latin och allt det där. Men när det kommer till barn blir jag smått paralyserad. Oftast slutar det med att jag pratar med dem som jag pratar med vuxna. ”Hur tänkte du nu?”, kan jag höra mig säga ifrågasättande.
”Okej, du tänkte att om jag kastar den där muggen så kanske du får som jag vill. Det var väl onödigt!”
 

Min lillebror brukar skratta åt mig, han tycker det är lustigt när jag försöker vara logisk och förklarande för någon som inte ens kan uttala sitt eget namn rätt. Han påstår att det nog är så för att jag inte ”känner” tillräckligt för barnen. Vilket delvis är sant. Främmande barn gör mig stel.
 

Mina släktingars barn då? Jo, dem kan jag leka med, men inte särskilt länge. Jag tröttnar fort. Jag tröttnar för att jag känner mig dum och klumpig. Klumpig för att jag känner mig för stark. Känner mig som James B Sullivan(fluffiga monstret) i Monsters Inc. Tar sönder saker som inte är gjorda för mig. Sätter mig på leksaksbilen för att skoj-köra och hjulen ger vika och pekar utåt som bilarna i den animerade filmen Bilar gör när det ska simuleras att de är trötta.
 

Dum för att jag har två lägen, antingen pratar jag som en vuxen som jag beskrev ovan eller så börjar jag prata bebisspråk. Bebisspråk med ungarna jag har känslor för.
Känner mig så himla larvig när jag gör det. Känns som att jag ”spelar” en idiot. Vardagsrumsgolvet är min scen, bebisen är huvudroll och jag är någon biroll där jag spelar outvecklad.
Det kommer okontrollerat.

Fick ett samtal från min syster i måndag ”Det är dags!”. Hon var på sjukan och skulle föda tvillingar. Ut kom två underbara varelser. Små små människor – barn.

Jag skulle få träffa dem. Jag torkade mina glädjetårar och desinficerades. Sen gick jag in i ett rum och fick se dem ligga där på en lite brits. Jag blev förälskad. Och direkt började jag prata bebisspråk ”Mja, äj ni inte baja väjdens gujjigaste. Ja de äj ni”.
 

Men jag vågade inte röra dem