Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Quetzala Blanco: Låt dom aldrig se dig gå ner

1 av 1

Nöje | 15/06/2011 12:01

Nyheter24:s Quetzala Blanco om första dagen på jobbet.

Jo, så jag gjorde en Agneta Sjödin och lämnade landet i sorg för ett tag sen. Tänkte att det skulle vara bra för hjärtat och psyket.

Trots att det så här i efterhand kanske var en lite väl grandios idé och väldigt Madame Bovary så var det utan tvekan det farligaste och nyttigaste jag gjort. Smärtan och sviterna av ensamheten jag kände varje dag fick mig att sluta andas flera gånger om.

Men efter mycket om, men och tid så kom jag slutligen hem till Sverige och skulle börja jobba igen.

Jag trodde allvarligt talat inte att det skulle vara varken fysiskt eller psykiskt möjligt. Låt dom aldrig se dig gå ner, tänkte jag. Bet ihop. Bad till kors i dårhus och lyssnade på samma låt om och om igen.

Höll mig sysselsatt. Så kom den. Dagen D. Första arbetsdagen. Otroligt nervöst. Tänk att möta en kollegas blick på morgonmötet? Det började inte bra kan jag ju säga.

Jag höll på att bli totalt utbränd redan när taxichauffören aldrig hade hört talas om Stureplan.

– Stureplan, var ligger det?

– Eh, du tar Söder Mälarstrand och åker förbi Slottet.

– Slottet?!?!

– Ja, det stora huset du vet...

– Cityterminalen?

– Åh, nej...

Klockan var inte ens 06.30 och jag hyperventilerade redan och kände palpitationer.

Sen fortsatte dagen fast i mycket ljusare toner. Kadmiumgrönt, kobolt och karmosin. Morgonen inleddes med en telefonintervju med Ken Ring och jag fick ett mejl från säljavdelningen om att jag ska spela skivor på ett event med american high school-tema. American High School!

Här är man borta några dagar och när man kommer tillbaka är allt verkligen upp och ner.

Ännu ett mejl "Fan har glömt att boka smink åt Thorsten Flinck idag. Har du något puder med dig?". Skrattade, svarade, stjärnmärkte det och lade det i mappen med mejl man aldrig trodde man skulle få.

Så träffade jag Zeke på Riche och fyllde i några minnesluckor. Där var även Andreas Kleerup och Mauro Scocco och åt en mycket tidig middag inomhus trots gassande sol. Jag sa till Kleerup att jag druckit vin hela dagen fast jag menade en annan dag. Det hade han med. Ingen av oss tog någonsin av oss våra Ray-Bans.

På kvällen åkte jag och filmteamet ut till Tyresö och en parkering där Thorsten Flinck har sin husbil. När vi klev ur taxin satt Thorsten i en röd bil med öppna dörrar. Han hade huvudet lutat mot en kudde och stirrade rakt ut, in och genom tomma intet.

Jag påade inslaget på parkeringen och fixade kaffe inne på Svanströms. Frågade Thorsten om det fortfarande växer blommor på kyrkogården där han begravt sitt självhat.

Åkte hem och lagade mat för femte gången någonsin i mitt kök. Åt blöt pasta med pesto och kom på att jag blivit tillfrågad att vara med i en långfilm så jag läste mitt första filmmanus också.

Ställde in middagsresterna i kylen och tittade med lite kortare blick på hans två folköl som fortfarande står kvar där.