Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Farzad Nouri: Fem timmar

1 av 1

Nyheter24

Nöje | 16/06/2011 08:15

KRÖNIKA. Om fem händeserika timmar på akuten.

Spelade en fotbollsturnering i lördags. Jag hann spela nästan två matcher innan jag skadade mig. Jag hoppade upp i den nickduell och när jag landade hörde jag ett ljud som påminner om när man knäcker en pistagenöt (knäcker man pistage eller säger man öppnar? Det ljudet i alla fall)
Kände direkt att något inte stod rätt till.
Smärtan var enorm. Så småningom tog jag mig till akuten.
Jag fick sitta där i fem timmar. Fem timmar! Ska det vara så. Varför pratar ingen om detta problem. Hur kan människor få vänta i fem timmar på hjälp, på akuten? En läkare jobbade. Nu är jag ingen ekonom, men fler läkare på akuten känns väl som en rimlig och vettig utgift? Oavsett om du är höger eller vänster.

Vi var flera som satt där fem timmar. På fem timmar hann vi gå från främlingar till bekanta till främlingar igen. Det var som att vi alla var med i "Lost". Vi gick igenom något som ingen annan utanför det här väntrummet förstod.

Under första timmen satt vi där i tystnad och suckade och ojade oss. Jag pillade på mobilen. I bakgrunden hörde jag teven där Rapport, eller om det var Aktuellt, rullade. Ett äldre par satt och viskade och beklagade sig över att det tog sån tid. En man som inte kunde så bra svenska försökte lugna ner sin fru som var orolig, jag vet inte, troligen för att deras son var i något annat rum och fick behandling. En annan kille gick runt med ett skadat finger och ett självförtroende som endast en tonåring kan ha. Han gick som att någon kastat en frisbee på honom och han undrade vem det var. Första timmen gick fort.

Under andra timmen så iakttog jag aktiviteten bland undersköterskorna och hoppades att det snart var min tur. Varje gång de gick förbi så lyfte jag huvudet och sökte deras blickar. Jag blev en badande Farzad 12 år gammal som hela tiden tittade upp mot min mamma för att se om hon såg mig.

Under denna timme klev det in två grabbar och en tjej in på mottagning. De var 25+ men åkte ”bräda”. De var fulla och en av dem hade skadat sig. Det ställde till med ett jävla liv. Det här var deras efterfest. Till en början känndes det uppfriskande med lite nytt blod i rummet.

Men under den tredje timmen började det bli för mycket. "Vad dålig stämning det är här inne då”, höll de på och ingen verkade road. Som att det inte vore nog så tog de under den här timmen av sig på överkroppen. Nu skulle vi inte bara känna deras ölstinkande andedräkter utan nu ska vi också få njuta av deras armhålor.
Jag började bli irriterad. Gänget tröttnade på att vänta, de insåg att det kommer ta tid, så de gick ut och satt sig för att ”ta en öl” någonstans i närheten tills det skulle bli deras tur.
Vi som satt kvar tittade på varandra och skakade på huvudet. Någon äldre mumlade klyschigt ”dagens ungdomar” och jag svarade med ett ”nja”. Sen hade vi en diskussion. Diskussionen blev till någon form av härlig relation, en gemenskap. Det är liv i vårt snack, vi håller bollen i luften hela tiden under den här timmen.

Men under timme fyra så dör snacket. Vi hade slut på saker att säga. Vi var för ytliga för att hinna bli vänner på riktigt. Vi hade redan avhandlat vad vi jobbar med och hur vi skadade oss, vi kunde inte bli mer personliga utan att bli privata.
Vi började alla bli mer och mer otåliga. Någon i väntrummet undrade om de glömt oss. En undersköterska svarade att de fått in någon med en trasig höftled och det är prioriterat. Stämningen blir sämre. Klagosångerna ekade. Mentalt hytte alla med näven.

Timme fem. De tre vuxna skateboardåkarna kom tillbaka och vi andra hatade dessa as med sån frenesi att jag kunde känna djävulens närvaro och andedräkt. Vårat hat förenade oss. Om det var LOST så har de där tre blivit ”The Others” för oss.
En läkare kom in. Vi alla fylldes med hopp.
Det var min tur.
De andra suckade besviket. Men de gav mig en blick som sa ”lycka till”. Allt gick nu i slow motion.
Jag gick in och fick min dom.

Kommer ut och ska nu få gå hem. Jag önskar de andra lycka till, någon svarade ”ta hand om dig” och någon annan nickade bara. Jag blinkade, men det känns som att jag blundar länge. Jag är glad att jag fick komma därifrån, men jag kommer aldrig glömma det vi gick igenom ihop.
Fem timmar på akuten!