Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Thorsten Flinck: "Jag är bara ett stycke skuld"

1 av 4

Stian Lysberg Solum/SCANPIX

2 av 4

Lars Pehrson/SCANPIX

3 av 4

Scanpix

4 av 4

Jurek Holzer / SvD / SCANPIX

Nöje | 19/06/2011 09:00

SÖNDAGSINTERVJUN. Nyheter24:s Quetzala Blanco möter skådespelaren, regissören och artisten Thorsten Flinck för ett samtal om 50-årskrisen, självhatets kyrkogård, skuld, Christer Sjögren och dödsdroger.

Jag och filmteamet kravlar oss ur taxibilen efter en lång och skranglig färd till Tyresö. Vi har stannat på Svanströms parkering. Det spöregnar. Genom regnet ser jag Thorsten Flinck sitta nerhasad i ett bilsäte. Den röda bilens dörrar är vidöppna. Han lutar huvudet mot en kudde och tittar rakt fram, genom oss.

Vi hälsar, Thorsten lånar mitt puder, jag fixar kaffe på Svanströms, vi spelar in en påa på parkeringen och sedan gör vi oss hemmastadda i husbilen där Flinck bestämt sig för att möta oss. Han är klädd i rutiga byxor, håret är yvigt och han dricker en Fanta.

Har du läst kritiken du fått på ditt album som du nyligen släppte med Revolutionsorkestern?

– Nja, sådär…

Bryr du dig om vad folk skriver?

– Ja, det gör jag.

Okej, för i Svenska Dagbladet så skrev Elin Unnes att du gjorde skivan som alla förväntade sig. Tar du åt dig?

– Ja, det där var en dravelrecension. Jag tycker den var elak. Typ "vem kan vara elakast". Jag har en sida som inte bryr sig alls och så har jag  en sida som bryr sig jättemycket, det beror på vilket humör jag är på.

Du har precis färdigställt Strindbergs Fadren för TV4. Är du nöjd?

– Ja, den kommer visas i julhelgen. Jag är väldigt, väldigt nöjd. Jag vet att andra kommer bli nöjda också. Ni kommer bli nöjda.

Vi journalistslödder alltså…

– Haha, ja.

Christer Sjögren och Maria Bonnevie är med i Fadren också. Hur kom det sig att du valde Christer?

– Christer Sjögren stod i regnet i trenchcoat i nån dansk film och hade en dialog med bandet Eldkvarn som satt vid en lägereld. Han var så jävla naturlig och då tänkte jag att honom vill jag absolut jobba med.

Hur skötte han sig?

– Ja, det är klart att när man är så som han är – lite till åren och inte har nån utbildning och inte kan nånting om det…Då får man välja sina sammanhang så han kommer till sin rätt. Jag kan inte stoppa in honom som Claudius i Hamlet till exempel. Och en scenföreställning – absolut inte. Det går ju inte där han ska upprepa samma sak. Men med film kan man ta om flera gånger. Och även om man är professionell och gör något skitbra, och man ber dom att göra det så kan en person inte alltid göra det för han eller hon är inte medvetna om sina uttryck. Det är ju det som är skådespelarens teknik...

Vilka andra skådespelare är bra i Sverige?

– Ja, de flesta är ju döda. Men Anita Björk, Örjan Ramberg självklart, Johan Rabaeus, Thommy Berggren men han har ju slutat spela. Men jag är en teaterman. Jag är ingen filmman. Jag är teaterarbetare skulle jag säga. Det ska jag sätta på visitkortet.

Eller blanka visitkort?

– Så det inte blir några missförstånd. Teater är verkligen inte för stjärnor. Det är för grovarbetare. Driva på en scen, det krävs lika mycket som när Zlatan ska driva på plan, va. Och mycket mer därtill. Det är ett fruktansvärt jävla grovarbete.

Och du älskar det?

– Oh, ja.

Du fyllde nyligen 50 år. Vad ser du i framtiden?

– Det är teatern som lockar mest.

Vill du tillbaka till Dramaten?

– Det är inte specifikt. Jag vill driva ensembler som regissör.

Har du några drömuppsättningar?

Macbeth, Tartuffe, och för att avsluta då, hehe, Möss och människor.

Går du mycket på teater?

– Förut gjorde jag det fruktansvärt mycket. Nu gör jag nästan aldrig det. Det har bara blivit så. Svensk teater tog en sabbat från Thorsten Flinck i ett par år. Och nu har jag gjort det från dom då, mmm.

Du ska ju bege dig ut på turné med ditt band snart.

– Ja, de sista tio åren har jag från att inte ha turnerat någonting och bara varit en Stockholmsdiva nu hunnit klämma nästan alla teaterscener i hela Sverige. Jag har en nomad i mig. Jag är ett resande folk. Det här passar mig alldeles utmärkt, säger Thorsten Flinck och sveper med handen över husbilen där vi sitter.

"Jag gillar inte att vara i det här"

Så vad gör du om dagarna egentligen? Hur dödar Thorsten Flinck tiden om dagarna och nätterna?

– Hahaha. Jag gör ingenting på tre veckor. Sen gör jag något jätteintensivt i en vecka. Och sen gör jag ingenting. Det är väldigt upp och ner. Men när jag inte gör någonting så gör jag verkligen ingenting. De flesta gör ju saker när de inte gör någonting. Men jag ligger bara med min kropp framför en dvd-apparat.

Vad tittar du på då? 

– Mycket Agatha Christie-deckare. Mycket svensk gammal svartvit film. Brittiska filmer, det är så fruktansvärt bra intriger och fantastiskt skådespeleri. Amerikansk action hatar jag ju. Men de får till en thriller då och då.

Skandaler var ditt modus operandi tidigare. Sveriges bad boy nummer ett. Mycket löpsedlar och sånt där. Är det polisen eller du som har blivit lugnare?

– Det är jag, haha. Både kropp och psyke säger det. Jag saknar inte det där överhuvudtaget. Folk tycker bara att man är stöddig och så ökas den där obehagliga bilden av Flinck och så…nej, nu skiter vi i det.

Jag tjatar hela tiden om att du är 50 år nu, men det är ju lite av en milstolpe. Trodde du någonsin att du skulle bli så här gammal?

– Ja, jag har trott att jag ska bli väldigt gammal.

Älskar du livet ens?

– Nej, verkligen inte.

Okej, jag gjorde lite research som vi journalister gör ibland, och hittade en intervju med dig från 2006 där du berättar att du begravt ditt självhat och att det växer blommor där nu… Det var så jävla vackert. Växer det fortfarande blommor där?

– Ja, det växer blommor där. Men jag känner att det ligger väldigt nära mig det där självhatet. Det var borta under en tid. Då, 2006, var det jävligt djupt begravet. Så har det kommit tillbaka lite. Jag är väl i vad man kan kalla för en 50-års kris, och jag har varit det i ungefär två års tid. Det utlöstes totalt när min mor dog för två år sedan. Jag ligger kvar i den fortfarande. Jag hoppas…jag vet inte hur länge jag kommer vara kvar i det. Om det är en månad till eller ett år till. Jag vet inte.

Hur märker du det?

– Allting är leda. Jag är en väldigt passionerad person egentligen. Jag är svår att få igång plötsligt. Och jag är inte det, alltså i min grund. Nu har jag blivit väldigt svår att få igång. Det är som att jag inte har tillräckligt med bensin i mig.

Kommer du känna sekunden det släpper?

– Ja, absolut. Jag är otroligt fysisk i mina känslor. Jag känner alltid med kroppen först. Före intellektet. Jag är ingen intellektuell person. Jag är en neandertalare. Jag är kropp först. Jag är kroppens intellekt. Jag kommer känna det väldigt tydligt. På sekunden, säger Thorsten och knäpper med fingrarna. Han fortsätter:

– Jag kände på sekunden när jag blev gammal och det var när min mor dog. Jag blev hundra år på två dagar. Jag blev helt vithårig, se hela jag är helt vithårig. Jag gillar inte att vara i det här. Jag känner inte igen mig själv.

"Jag hade dödsdroger"

Är det någonting du vill ha ogjort i livet?

– Ja, det är väldigt mycket. Om vi vänder på det – jag har gjort så pass mycket i livet så…det är väl klart att jag inte ville hålla på med narkotika så till den grad att jag tog en överdos och dog. Men å andra sidan – jag gjorde det och jag gjorde det många, många, många gånger. Inte bara med narkotika. Jag gjorde det med sprit kort därefter också, va, berättar Thorsten.

År 1998 hittar två poliser Thorsten Flinck livlös i en blomrabatt efter en knarköverdos. Ett år senare var det dags igen. Men då dog de facto Thorsten Flinck av en överdos morfin. Hans hjärta stannade. I sex minuter var Thorsten Flinck död.

Att hitta droger kan också vara ett sätt att välja livet. Att man inte tar livet av sig rätt upp och ner och direkt utan väljer något slags utdraget självmord...

– Ja, absolut, men då måste du ha droger som går att hantera. Jag hade dödsdroger. Morfin. Morfin och heroin...det kan du bara ta i väldigt, väldigt små doser. Och då blir du inte påtänd. Så då kan du lika gärna strunta i det. Jag har gjort så mycket så jag vill använda det här uttrycket – "ibland måste man gå den långa vägen för att komma rätt".

Blir det bättre någon gång?
– Ja. Det är redan bättre.

Vad är dina sämsta sidor?

– De är ju så många så det är... Jag går omkring med en ständig skuld. Jag är bara ett stycke skuld. Säger någon Thorsten så hajar jag till och ryggar tillbaka. Det är så skönt att ha en telefon nu som bara fyra personer har numret till. Och när det ringer så vet jag vem det är. Det är Elizabeth här, eller så är det mina döttrar, eller Krille. Förut när telefonen ringde så var det bara skuld, skuld, skuld. Mina sämsta sidor...de är hur många som helst, haha.

Men du skrattar nu...roas du av dina dåliga sidor?

– Man skrattar för det är sorgligt. Jag ser mig själv som en fruktansvärt dålig person. Ja, mm...det gör jag.

Och bra sidor?

– Nej jag har inga bra sidor. Eller...rättvisepatos. Lika för lika ska det vara. Jag kan inte åse en situation där någon svagare förtrycks av någon starkare utan att ingripa. Det är väl bra sidor. Eller vackert.

Vi är snart klara. Bara en sista fråga. Du hade releasefest på en båt nyligen. Hur var det?

– Det var en fruktansvärd natt av olika anledningar. Fruktansvärd. Men festen i sig var kul. Kul att kunna presentera någonting som man kan stå för, oavsett vad Svenska dagbladet anser, och att spela för publik. Det var väldigt lyckat och kul, mm.

Och en fruktansvärd natt på det?

– Och en fruktansvärd natt på det, mm.

VIDEO: Thorsten Flinck och Christer Sjögren - Tusen bitar