Måndag 27 Sep
Stockholm

Elin Kvist: Bandet Kent blev nästan min död

KRÖNIKA. Om att vara 14 år och falla offer för krossade emohjärtan och deras favoritband Kent.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Elin Kvist

Elin Kvist är nöjeschef på Nyheter24.

Hennes blogg hittar du här.

Bortser man från festivaler jag trampat i gyttjan under, tevesända shower jag har bevakat och gratisgig jag snyltat mig in på, så har endast två regelrätta konserter fått förgylla mina tjugotvå år i livet. Den ena slutade med att huvudpersonen satt i mitt vardagsrum på efterfest, och sedermera bjöd mig och min vän till turnéstoppet i Zürich. Den andra slutade i katastrof.

Jag var 14 bast och hade heligt bedyrat att följa med mina fyra tjejkompisar till succébandet Kents spelning i Malmö. Dittills hade jag med nöd och näppe tagit mig igenom ett samlingsalbum med vad jag ansåg var skränig och olycklig poprock, och mina väggar täcktes snarast av planscher med detta bands guldlockiga motpoler.

Men, med garanti om en oförglömlig upplevelse och snygga killar i dussintals så gick jag med på att agera följeslagare. Vad mina vänner dock glömde berätta var att en ”oförglömlig upplevelse” kunde jämställas med akuta andningsbesvär, och att ”snygga killar” var syntgrabbar med Cheap Monday-beklädda spagettilår och stripiga hårtester längs med bleka finnlandskap till tonårsansikten.

Dagen till ära klädde jag mig i mina nya, vita mockaloafers. Ett på förhand klockrent val. Efter att ha stått timtals i en ringlande och tillsynes ändlös kö, haft tjurrusning med tusentals galna fans, och knuffat, buffat och trängt mig längst fram till scenkanten förstod jag dock att min estetiska prioritering inte längre var fullt lika lyckosam.

Den jämfotahoppande klungan var som ett gäng hormonstinna kängurur. I mitten stod jag och kämpade för min egen – men kanske framförallt mina loafers – överlevnad. Det var en kamp mot klockan. En och en halv timme senare ville jag ge upp. Bli offer för de omringande emobrudarna med svartmålade nunor och vilsna själar.

Tjejerna, vars tonårshjärtan på rutin krossats av killen som valt fel. Som fyllde varje mening och textrad med känslor av saknad och längtan. Som nu utagerade sin bitterhet över att fjortisgängens pappersfyllda bh:ar valdes över deras eget djup och förstånd. De som brädats av en tungpiercad dokusåpabrutta med neonrosa JC-linne och hubba bubba-intellekt.

Jag var intryckt mellan nithalsband, uppskurna handleder och sorgliga kärleksförklaringar.

En omgång syrebrist senare var jag avsvimmad och utburen av vakterna. Jag hade i sista stund fångats upp innan jag singlat ner mot marken och fått skallen krossad av sulorna på ett gäng medvetet sönderslitna Converse. Jag var – i överdriftens namn – i gränslandet till dödsriket, men blev stoppad i passkontrollen mot Nangijala.

Men mina vita skor - de var fan ta mig skinande.  

Kommentera
Kopiera länk
Dela