Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Tyck ingenting och visa dig aldrig svag"

1 av 1

Nöje | 10/08/2011 07:58

KRÖNIKA. Om mobbning och personangrepp i bloggosfären.

Tänk om man i en tevedebatt hade sagt att ”du verkar vara en jävla fitta som verkar vara sjukt dryg och äcklig”, till en person rakt över bordet med en annan uppfattning om ämnet ni diskuterar. Du kanske vet vem hon är men du känner henne egentligen inte. Nej, förmodligen skulle du inte formulera dig så.

Eller om man skulle säga till kollegan att hon har dålig klädstil, trots att hon aldrig har bett om ditt råd, och inte heller tro att hon skulle bli ledsen om du sa det? Nej, troligtvis inte det heller. Det finns en hel del saker som man inte skulle göra om det var In Real Life och inte bakom ett tangentbord.

När jag gick från en privatblogg till en plattformsblogg så funderade jag aldrig över att ändra tonaliteten. Mina läsare ”kände” ju mig trodde jag – förstod mina uttryckssätt och min humor.

Men som då blivande mamma under ett etablerat mödraparaply så fanns redan de som hade skapat sig en uppfattning om mig. Kanske för att jag hette Schulman i efternamn? Inte vet jag. Skulle jag stå till svars för något som min man gjorde långt innan vi ens träffades? Nej, det vore ju märkligt.

Visst försökte jag medvetet provocera i början för att skaffa fler läsare, men i backspegeln blev det bara en massa fiender - som snabbt lade ihop Schulman och provokation. Hos vissa var jag stämplad för alltid.

Jag lade många gånger märke till att diskussionerna i kommentarsfältet spårade ur och landade långt ifrån ämnet. Även fast jag inte uttryckt mig otydligt. Allt för ofta angreps jag som person och inte det ämne som jag tog upp. Jag förmodar att alla bloggare har varit med om det.

Som mamma var jag kanske lite extra kul att sätta åt. Mödraskapet är ju förknippat med en massa frustrationer. Man kritiserade mig som mamma, person, mitt barn och min familj på ett ganska onyanserat sätt. Man var liksom tvungen att berätta för mig vad man uppfattade mig som. Som om man kände mig. Fast å andra sidan så skulle man ju aldrig säga sådana saker till någon man känner.

Försökte jag försvara mig så fick jag bara veta att jag ”inte tålde kritik”. Under tiden fullständigt massakrerade kommentatorerna varandra i kommentarsfältet och stod inte själva ut med påhopp eller kritik. Är det förresten samma sak - påhopp och kritik?

Det känns som att det finns en viss förvirring i bloggosfären, vilket inte är så konstigt. Den är organisk och det är vi som läser och utövar som sätter reglerna för denna sfär, i den samtid vi lever i.

Man förutsätter kanske att man kan uttrycka vad som helst anonymt bara för att yttrandefrihet råder? Men man säger väl inte vad man tänker jämt till personer man träffar? Det är som att tangentbordet har raderat närgränsen och tagit bort filtret.

Den enda lärdomen man har efter att man har lagt ner sin blogg är:

1. Bli inte för äkta personlig.

2. Tyck ingenting.

3. Stå för lite.

4. Visa dig aldrig svag.

5. Möt aldrig din publik i konflikt.

Då har du en trogen läsarkrets. Då slipper du tio matcher i veckan. För varje slag och rond blir man sämre, och i sista ronden faller man vid en putt. Det krävs inte så mycket. Det kanske aldrig var meningen att just DU skulle vara sårande; du ville ju bara berätta vad du kände just då.

Lova mig nu, ni som läser det här, att gå in på alla bloggar ni läser och berätta för bloggaren att ni finns och varför ni läser bloggen och vad den ger er.

För så många fina ord jag läste när jag lagt ner bloggen - lika många saknade jag när jag skrev.