"Var går gränsen för barnaga?"

Hur långt får man gå och hur långt KAN man gå? Det är två frågor som man brottas med oftare än man tror. Jag var med i SVT Debatt förra veckan och diskuterade ett ämne som behandlade barnuppfostran och tillrättavisningsmedel, och hur långt man egentligen får gå. 2011 är det ett sådant känsligt ämne att det kryper i kroppen på en redan vid de två orden. 

Jag var på någon så kallad ”för”-sida, alltså för att man får tillrättavisa utan att det för den delen ska klassificeras som barnaga. Jag vill självklart inte förringa att det finns barnmisshandel. Jag hade själv flera vänner när jag växte upp som slogs gula och blå av sina pappor. Det var fruktansvärt att bevittna deras tystnad eller bortförklaring. Att se hur rädda de var som barn och hur arga de blev i tonåren.

Men jag tycker att det finns olika grader i helvetet. Jag tycker man ska få lyfta upp sitt barn om det är helt översvämmat av exempelvis trotskänslor vid en godishylla. Arga, trötta och sockersugna. Låt oss ponera att de har fastnat i en känsla och inte längre är samarbetsvilliga. Då måste man kunna lyfta upp barnet och gå därifrån. Jag tycker också att det är okej att markera att barnet har gått för långt genom att ta tag runt barnets arm. Inte rycka eller slita, utan bara ta tag. För precis som vuxna behöver barn få veta om de har gjort fel. Självklart är vi ju vuxna och kan resonera oss fram till det mesta, och vi behöver oftast inte tas tag i.

Nej, det kanske man inte ska behöva göra med barn heller, eller ska vi sluta hyckla? Självklart ska man resonera med varandra först. Men om det inte finns några andra utvägar och ord bemöts med sprattel och slag och bindgalenskap, så tycker jag att man som vuxen borde ha rätten att ta tag runt barnets arm.

Men det ska tydligen vara den grövsta typ av tillrättavisning min dotter ska kunna få. Får hon ett grepp, då har vi passerat alla möjliga barriärer. Värre än ett tag runt armen blir det aldrig. Detta ”tag” skulle i dagens Sverige kunna klassificeras som barnaga. Om det inte sker i en nödsituation, då jag som förälder bedömer att det är fara för mitt barns liv. Exempelvis om hon springer efter en boll rakt ut i gatan, utan att se sig för.

Om nu detta ”tag” eller grepp klassificeras som aga vet jag en massa ”lekparksmisshandlare” - nästan alla föräldrar i lekparken faktiskt. Under min uppväxt så har nog mina föräldrar enligt dagens mått mätt ”agat” mig enligt konstens alla regler. Jag kommer inte direkt ihåg det och jag upplever heller inte att jag har tagit skada av det. Det var så man gjorde då. Men de tillfällen jag kommer ihåg från min egen barndom där det gick ”för långt” är då det uttryckts verbala hot och en och annan kränkning. 

Överallt i dag hör jag ständigt dessa hot oftare än vad jag ser ”lekparksmisshandel”. Jag blir mycket bedrövad över detta. 

Lagen säger: ”Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”. 

Lagen är stiftad 1979 och är ju en vacker tanke i teorin - att man enbart ska tillrättavisa sitt barn verbalt med väna ord. Men när de väna orden inte räcker till och vi hålls bakbundna från att röra våra barn. Vad gör vi då? Går därifrån? Men då riskerar vi ju att bryta en annan lag. Är vi rättslösa och omyndighetsförklarade som föräldrar? Hur långt får man gå och hur långt kan man gå? Jag tror vi alla vet exakt hur. Det känns i magen.