Söndagsintervjun: Anders Ekborg

Anders Ekborg slår sig ner med kaffe och en frasig croissant.

"Hur är det?", frågar jag.

"Det funkar", svarar han, klassiskt artigt och undvikande.

Jag tolkar det som en markering. Kanske mår han strålande, kanske är han problemtyngd.

Jag frågar Anders om han tycker att det är tråkigt att vi i Sverige har anammat den amerikanska "How are you?"-seden där vi frågar som en hälsning och inte av omtanke.

- Det är en tråkig utveckling, säger han. I USA chockades jag över hur människor frågade men sedan inte väntade på ett svar.

Och bland vänner kan han ibland svara ärligt, "Nej, det är inte så bra just nu, för att..."

- De brukar förvånas av det oväntade; att jag faktiskt svarar.

Det här sätter tonen för vem Anders Ekborg är; okonventionell, stark och dristig, men samtidigt med en melankoli han inte skäms för att blottlägga.

Du är en kreativ person på många plan. Utöver skådespeleriet och musiken har du ju även arbetat i blomsterhandel och du är en ivrig snickare. Hur märks det på andra håll i ditt liv att du är en så typiskt kreativ person?

– Jag försöker att driva egna projekt, och då jag har gjort skivor så försöker jag hitta på någonting nytt som inte har gjorts förut. Den första skivan jag gjorde - Äkta vara - gjorde jag live med både film och ljud samtidigt, så att jag fick ihop både teatern och musiken. Det drev jag helt själv.

Det känns som att du gillar att driva saker själv. Vad har du för tankar om auktoriteter?

– Jag var ju inte någon kul elev i skolan alltså. Jag ifrågasatte allting eller försökte sätta dit läraren på många sätt, som att säga "jaha, men du sa så här i går?", eller att frågorna var felskrivna för man kunde tolka de på flera sätt. Jag passade inte in som elev, plus att skolsystemet var som det var och fortfarande är. Det finns inte så mycket plats för individen. Sedan dess har jag haft svårt för auktoriteter, och det blir värre och värre med åldern.

Tillsammans med bland annat Plura och hans bror Carla spelade du i "Ett Musikaliskt Möte" i våras. Det var lite av en musikalisk clash. Vad lärde ni er av varandra?

– Jag tror att man har förutfattade meningar om andra. Vi hade aldrig träffats innan och de hade säkert förutfattade meningar om mig, som jag om dem. Så vi började med att jag bjöd hem dem på pepparrotskött - gammal husmanskost för att bryta isen på något sätt. Jag tror att man redan då kände att vi har något gemensamt.

Det låter som om du har en god balans även där. Jag tycker att mycket av de du säger andas balans eller en strävan efter det. Finns det något område i livet där du känner att balansen brister? Var behöver du arbeta med den?

– Det är en bra fråga. Ibland kan det ju bli att man kämpar för mycket, i privat- och arbetslivet. Att man kämpar så mycket för att få igenom en sak eller driva ett projekt eller bygga ett hus att man känner att man blir lite fartblind - att "det är så jävla viktigt det här", och så kanske man glömmer bort barnen eller att ta sig tid att prata med folk. Om man är en drivande, kreativ person så kan det vara svårt att backa ibland.

Du har en skådespelande storebror, Dan, som du även har arbetat en del med. Hur inspireras ni av varandras arbetsinsatser?

– Han inspirerar mig jättemycket i sitt konstnärsskap. De grejer han har gjort på Stadsteatern de senaste åren är ju helt fantastiska - han är en otrolig skådespelare. Och jag tror att han har blivit inspirerad av det jag har gjort i Duvemåla, för han tycker att det var fantastiskt. På det sättet inspirerar man varandra.

Du kom ju in senare i skådespeleriet än vad han gjorde, och innan dess spenderade du ett år i Portugal också. Hur kom det sig att du åkte dit?

– Jag hade ju inga planer på teater - som många andra - när jag var arton, nitton år. Då hade jag ingen aning om vad jag skulle göra när jag "blev stor". Jag jobbade först i blomsteraffär för att min kompis gjorde det i Tollarp i Skåne. Jag flyttade ner från Stockholm, hoppade av gymnasiet och började i blomsteraffären där.

– Sedan hade min styvfar kontakt med ett företag i Portugal. Jag frågade om man skulle kunna få jobba där, och det råkade av en händelse vara ett växthus. Jag ville bara komma bort, och det var en fantastisk tid. Att lära sig språket och vara helt ensam - det var väldigt utvecklande.

Du verkar ha en god balans i dig. Du är en händig snickare, vilket platsar i en schablonartad bild av macho maskulinitet, och du skriver musik om kärlek och älskar familjelivet. Är du så mycket människa att du kan tillåta dig att gråta om det känns som om det är vad du behöver?

– Ja absolut, jag gråter jättemycket. Ofta. Det är ju mycket det jag försöker hitta i livet - balans. Jag är en typisk sådan människa som tycker att det ska vara rättvist och jämlikt - jag hatar orättvisor och försöker balansera mitt eget liv också så gott det går.

Och glädjen behöver ju sin sorg.

– Ja, precis. Jag är väl en sådan där typiskt melankolisk. Låtarna jag väljer är ju oftast bara sorgliga låtar, så det finns väl en grundmelankoli hos mig.

Du håller ju dina konserter i kyrkor. Har du någon koppling till kristendomen eller känner du dig långt från religion överhuvudtaget?

– Jag är nog ganska långt från religion, eftersom jag har svårt för alla religioner som skapar krig och motsättningar mellan människor. Men jag skulle tro att den grundläggande grejen i de flesta religiösa skrifter handlar just om medmänsklighet och att alla är lika värda. Så om den hade funnits och verkligen tolkats på rätt sätt, då hade det nog varit bra. Men tyvärr är människan inte så duktig på det, utan vi hittar i stället motsättningar mellan folk, vilket är jävligt tragiskt.

I texten till Tåget finns raden "Men den som inte lidit har heller inte vågat". Känns personligt upplevt?

– Jag har ju översatt texter från italienskan då, men originalet har ingenting men den raden att göra, det är helt min egen rad så att säga. Det finns en annan låt på den skivan som heter "När man vågar älska", om att våga släppa taget och inte vara safe hela tiden. Då kan man ju åka på smällar och råka ut för mycket lidande, men ska man få kickar, upplevelser och känslor i livet - då måste man våga utsätta sig för saker.

Vad är du mest nöjd över att ha vågat?

– Det är väl just att älska - och skaffa familj.

Då du spelade Karl-Oskar i "Kristina Från Duvemåla" uppstod utmattningssymptom av överarbetandet. Bland annat hallucinerade du på scenen. Vad hände?

– Jag har ju jobbat så hårt flera gånger faktiskt, och det hände redan på Dramaten när jag var där och spelade. Jag spelade nitton föreställningar på åtta dagar. Det är ju också något märkligt med att stå på scenen så mycket - som i en fiktiv verklighet. Då blir man lite snurrig och undrar vad som är verklighet och vad är det inte.

– Speciellt när man är så utbränd och utmattad så blir man förvirrad. Det som hände med Duvemåla var att i slutet av första akten, när jag ska sätta mig ner, så står där en klädkista och en mindre korg ovanpå den. När jag sätter mig ner och Helen Sjöholm börjar sjunga, så ser jag hur den där lilla korgen börjar flytta sig mot kanten. Jag tar tag i korgen, och inser att det är omöjligt att den kan åka. Så jag tittar upp, sitter mitt i spotten och tänker "fan". Men sedan när jag tittar ner igen, då ser jag återigen hur den börjar åka över kanten. Det var väldigt obehagligt, speciellt som man är så koncentrerad.

Hur gjorde du för att komma ur det här och slappna av?

– Jag fick vara ledig några dagar och försökte sova och vila - det är det enda man kan göra. Men det hände ju flera sådana där grejer; att man kommer in, sjunger första låten, och sen bara känner att det rinner näsblod, trots att jag aldrig blöder näsblod.

Såhär i efterhand, ser du det som hände som någonting som bara är obehagligt eller är det fascinerande vad kroppen kan skapa i press?

– Det är fascinerande att vara med om upplevelser i livet överhuvudtaget, sedan är det väldigt obehagligt när man är i det - så klart jävligt obehagligt. Det är som en overklighetskänsla, och jag började tänka att jag har blivit galen. Hjärnan fungerar inte som den ska, och det är väldigt obehaligt.

Var du liksom distanserad från verkligheten?

– Ja, totalt distanserad. Som om jag hade 40 graders feber fastän jag inte hade någon feber alls. De hittade inget fel och man går till sjukhuset och förstår inte vad det är. Det är ju obehagligt.

Ser du sådana här saker som händer som utmaningar eller som svårigheter?

– Det är ju utmaningar, och man lär sig någonting. Första gången det hände så blev jag väldigt rädd och tyckte att det var jävligt obehagligt, men sedan så började jag lära mig och då blev jag inte lika rädd. Den där rädslan gör ju också att man kan göra det värre. Det gäller att lyssna på sina egna signaler och våga ta det beslutet också. Jag tror att i min bransch, där många jobbar alldeles för mycket, så får man backa ibland och inte känna att man måste prestera för att vara värd någonting.

Du känner ingen press att om du lutar dig tillbaka så kommer någon annan att ta över?

– Jo, men det känner man alltid - att "jaha, nu gör den och den det, och varför ringer de inte mig?".

"Fan jag hade varit PERFEKT för den där!"

– Ja visst, och då är det någon som har sagt "ja, men du hade ju ändå inte kunnat göra det för du har ju det där". Man tänker att man ska få göra allt, och det är ju bara galet.