"Fet, ful, äcklig, gris"

Det var för bara några månader sedan som Isabella "Blondinbella" Löwengrip började som sidekick åt Malou von Sivers i hennes program Efter Tio.

En av Bellas uppgifter i programmet var att diskutera dagens ämnen med tittarna på Twitter. Det dröjde inte länge förrän de elaka kommentarerna började rasa in.

Blondinbella må vara hårdhudad och van vid påhopp och rena hatkampanjer. Men, som Hästpojken sjunger, ingen människa klarar att leva som en ö. Det finns en gräns för alla och för Blondinbella passerades den när hon i direktsändning kallades för ful, tjock, äcklig och gris.

Bella skriver i sin blogg att det är en speciell känsla. No shit.
Det är en fruktansvärd känsla. Nu har undertecknad inte en blogg i Blondinbellas storlek, men hatet struntar i statistik.

Varje gång jag ska gå in på min blogg och godkänna kommentarerna som kommer in så gör jag det med en ångestklump i halsen. Biter ihop, kisar nästan och gör mig redo för att läsa dagens skörd av att man är ful, vidrig, blåst, blatte, för tjock, för smal, för opererad, för allting, för mycket, för lite.
Jag har läst hemskheter om de jag älskar mest. Rena lögner om att ens pojkvän är otrogen eller vidrigt och elakt skvaller om ens vänner.

Hur stark man än är, hur fel man än vet att alla haters med 10 followers har, så tär det på ens psyke. Att varje dag bli hackad på, pikad eller terrad. Antingen blir man paranoid och litar inte på någon. Eller så låter man precis allt rinna av en och får komplett storhetsvansinne. Det finns liksom inga gråzoner, inget mellanläge.

Isabella tycker att näthatet står i vägen för hennes resa att nå sina drömmar - så nu kan hon komma att lämna Efter Tio bakom sig.

Min första spontanta tanke var "fan vad tråkigt att mobbarna drev bort henne" och att hon som vi i tabloidpressen skulle säga "knäcktes av näthatet".

Men att förvänta sig att alla ska palla stå pall för vad som helst är naivt. Och hur löjligt och totalt idiotiskt jag än tycker att det är med Isabellas MUF-doppade entreprenörshysteri (nu ska hon öppna upp sitt världsherravälde "United Colours of Blondinbella" i Göteborg också) så gör hon i mina ögon helt rätt som slutar i Efter Tio.

Det är en vanlig missuppfattning att det skulle handla om svaghet eller styrka. Men man är inte stark bara för att man stannar och tar skit - oavsett om det är i relationer eller yrkeslivet.

Det handlar bara om att till slut nå en punkt där man frågar sig varför man ska ligga som något slags försvarslöst kadaver och låta massa gamar festa loss på en.