"En häxjakt utan slut"

För lite mer än en vecka delade tidningen Amelia ut det nyinstiftade priset "Årets dumstrut" till teveproducenten Anders S Nilsson, som bland annat ligger bakom "Parlamentet" på TV4. Anders S Nilsson ska ha trakasserat en av Amelias anställda på en restaurang.

– Ni två är ju apsnygga. Men ni två, ni är ju apfula, ska Anders S Nilsson ha sagt till kvinnorna i sällskapet.

Min första och spontana reaktion när jag läste om Amelias dumstrut var "fan vad bra, nu sänker vi den här jävla mansgrisen".

Jag lade ihop alla rykten och all skit jag hört om Anders S Nilsson genom åren. Fördomar blandades med fakta, jag lade ihop ett och tusen. Tänkte "tur att någon äntligen sätter honom på plats".
Och jag hade även färskt i minnet hur rent ut sagt vidrig Anders S Nilsson var mot Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård i ett radioprogram för något år sedan.

Anders S Nilsson är inte ensam om att bete sig som en mansgris i media.
Både Björn Ranelid och Kjell Bergqvist har varit dokumenterade skitstövlar.
Men då – när det sker i offentlighetens ljus – kan vi lättare kritisera, lyfta fram, diskutera, ställa mot väggen, stanna upp och till och med fråga rätt ut "vad fan håller du på med ditt jävla gubbslem".

Så stannade jag upp bara en sekund och fick en äcklig känsla i magen.
Jag skrämdes av mig själv, hur lätt det är att ryckas med i en hejarklack eftersom det ändå är för "en bra sak."

Jag har själv skrivit saker om folk, hängt ut människor, tagit beslut och namnpublicerat kändisar som är skyldiga till brott, rapporterat skvaller som säkert har både sårat och skadat.
Först så här på ålderns höst har jag insett att man inte kan köra på hur hänsynslöst som helst, hänga ut som man behagar, bara för att målet i ens egna förvridna ögon är något gott.

Hur vidrig Anders S Nilsson än har varit på krogen – även om det så var för femtielfte gången – ger det någon rätten att hänga ut honom?

Bara för att ändamålet är, i mina ögon, gott, gör det till automatiskt något bra?

Amelias dumstrut känns allra mest kontraproduktiv. Anders S Nilsson ska på ett osmakligt sätt (ja, det finns väl inga smakliga sätt) ha objektifierat och recenserat kvinnor.
Tidningen Amelia ger igen på samma sätt. Det blir Flashback med ansvarig utgivare.

Alla har plötsligt rätt till "sin berättelse" och det blir en häxjakt utan slut.
Rykten blir ibland vedertagna sanningar.
Den är kvinnohatare dit. Den är Sverigedemokrat dit. Hon är knarkare. Han spöar sina brudar. Hon fifflar med pengar. Den är våldtäktsman, den är pedofil, den är ett otroget svin, den är ditten och den är datten.
Den ena anklagelsen grövre än den andra.
Anonyma eller inte – alla vill plötsligt vara offer, jury, åklagare, advokat och domare i den här ändlösa sörjan.

Egentligen handlar det här mycket litet om just Anders S Nilsson, och det här handlar inte heller om att hålla någon om ryggen.
Bara om att stanna upp en sekund och tänka efter innan du glatt hejar på nästa uthängning av nästa skitstövel.
Hur mycket det än tar emot och trotsar allt du känner för feminism, rättvisa och jämlikhet.