Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Jonas Wahlström: "Jag har en egen lemurflock hemma"

- 10/11/2012, 11:47 -
Efter intervjun kallar Jonas på några småapor som vi matar med nötter.
1 av 4

Efter intervjun kallar Jonas på några småapor som vi matar med nötter.

Han är "Skansen-Jonas" med hela svenska folket och favoritdjuret är lemurer och småapor.
2 av 4

Han är "Skansen-Jonas" med hela svenska folket och favoritdjuret är lemurer och småapor.

SCANPIX SWEDEN

I över 40 år har han arbetat på Skansen.
3 av 4

I över 40 år har han arbetat på Skansen.

SCANPIX SWEDEN

Det har gjort honom känd och han har medverkat i flera teveprogram.
4 av 4

Det har gjort honom känd och han har medverkat i flera teveprogram.

JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX

Jonas "Skansen-Jonas" Wahlström i lång intervju om sin egen privata djurpark, Nordkorea och "björnrunkaren" på Skansen.

STOCKHOLM. Som liten grabb vägrade han att gå och lägga sig förrän alla kajor som landat på Engelbrektsskolans tak var inräknade. I dag, över 50 år senare, är Jonas WahlströmSkansen-Jonas” med hela svenska folket och hans stora djurintresse har tagit honom jorden runt. 

– Det är det enda jag kan. Folk tror att jag är veterinär eller zoolog eller till och med Skansenchef, men faktum är att jag gick ut nian med dåliga betyg och det är liksom allt, säger Wahlström när Nyheter24 träffar honom på djurparken som varit hans arbetsplats i över 40 år.

Allt började när han som åttaåring fick ett årskort till Skansen av sin mormor. Wahlström, som inte trivdes i skolan över huvud taget, började skolka för att kunna spendera mer tid i djurparken tillsammans med djurvårdarlegendarer som Ljugar-Ludde, Törsten och Svenne-Svabben.

– Om man är lite annorlunda som liten kan det vara ett problem, är man annorlunda som vuxen så är det en fördel. Jag var lite mobbad, aldrig fysiskt, men man kände att de andra klasskamraterna tyckte att jag var lite knäpp. Jag blev inte bjuden till födelsedagskalas och så där.

På vilket sätt upplevde du att du var annorlunda?

– Det var mest attityden. De tyckte mitt djurintresse var lite konstigt och jag kände mig utanför. Det var därför jag sprang på Skansen istället. Det var ju här mina kompisar fanns, det var djuren och farbröderna på Skansen.

Wahlström tillbringade så mycket tid på Skansen att han till sist erbjöds jobb. Men sedan han började på djurparken har mycket förändrats – särskilt när det gäller säkerheten.

– På den tiden gick man in till djuren på Skansen, det var ett annat tänk. Man gick in till vuxna björnar och spolade och skvätte vatten, då backade de undan bara. Då var jag en 13-14 år. Djurvårdaren Thorsten stod utanför och skrek ”gå på bara, gå på bara!”.

Har en egen officiell djurpark på sommarstället

Men Wahlströms dröm var långt ifrån uppfylld. Han hade visserligen försäkrat sig om ett arbete där han var nära djuren varje sekund – nu återstod det att ordna en liknande situation på fritiden också.

– När jag var liten läste jag alla memoarer från djurparkschefer och då bodde de alltid mitt i parken med djuren omkring sig. Det var min stora dröm, men så blev det ju inte så jag var tvungen att bygga djurpark där jag bor istället.

"Nära skilsmässa några gånger"

Någonstans utanför Stockholm ligger den – Jonas Wahlströms egna, officiella djurpark. Där trängs 214 djur av 21 olika arter. Det är allt från papegojor som sitter i körsbärsträden till betande alpackor och bisonoxar. Ja, Wahlström har till och med fått tillstånd att ha en flock lemurer.

–  En sommardag när det är vackert väder vaknar man vid fyratiden av att det säger dunk, dunk, dunk på taket. Då kommer lemurerna som går helt fritt på sommaren. De sover i träden på nätterna och börjar hoppa på taken. Sedan hänger de i fönstren där det finns myggnät. För när man har fria lemurer måste man ha stängda dörrar och myggnät för fönstren. Annars har man de inomhus och då är det nära skilsmässa många gånger.

Din fru Christina ja, hur träffades ni?

– Hon skickades ut från Expressen där hon var reporter för att skriva om att akvariet skulle öppna här på Skansen. Så det är, liksom min karriär, också en ren tillfällighet.

Och vad tycker hon om att bli väckt av lemurer mitt i natten?

– Hon är inte så där överförtjust i alla djur, det är hon inte. Men hon är rätt förstående. En gång vet jag att jag glömde att stänga någon dörr och hela lemurflocken på tolv apor stormade in i köket och tog för sig av allting som låg framme. Då skrek Christina så det hördes över hela nejden: ”Vi måste ha ett djurfritt sommarställe!”.

Skulle du säga att du föredrar djur framför människor?

– Ja, de flesta ska jag inte säga, men väldigt många människor tycker jag inte är så sympatiska om man jämför med många djur.

Vilket jobb skulle du vilja ha om du fick byta för en dag?

Mattias Klums (känd naturfotograf, reds. anm), att åka runt i djungeln och sitta och gömma sig för att kunna fotograferna någon orangutang. Det skulle vara kul.

Okej, du får inte välja något som har med djur att göra.

– Då skulle jag bli fotograf och så skulle jag göra två stora bildböcker. Den ena skulle handla om vad man kan lasta på en cykel i Bangladesh, Vietnam och Burma för där kan man se de mest fantastiska saker. Och den andra skulle handla om gamla, vackra ryska fönster. 

Har du någon gång använt skansen för att få tjejer?

– Nej, inte vad jag kan minnas. Problemet med mig och tjejer är att små flickor upp i tolvårsåldern vill ha autografer, sedan är det ett glapp upp till 80-årsåldern när mormor vill ha autograf till barnbarnen. De där i lämplig ålder kommer aldrig.

Arbetet på Skansen har tagit Wahlström över nästan hela världen. År 1985 fick han uppdrag som rådgivare åt Nordkorea i djurparksfrågor och han har besökt landet regelbundet sedan dess. Det gör honom till en av de svenskar som har bäst insyn i det stängda landet.

– Jag var där senast för sex veckor sedan. Det är världens största religiösa sekt. Det är ett gigantiskt Knutby. Så är det, faktiskt. De dyrkar den store ledaren som Gud, säger Wahlström och fortsätter:

– Allting kretsar om att han har varit där så många gånger, att han designade det och det huset, att de arbetar för honom. Det är som att gå in i en riktig extremreligiös sekt som är helt isolerad från omvärlden. Jag har berättat för några att USA varit på månen, men då säger de bara ”det kan inte vara möjligt, det har inte vår store ledare sagt".

Vad är det märkligaste du har upplevt där?

– Varenda dörr ledaren har gått igenom står det en skylt bredvid med klockslag, går han igenom en fabrik och lägger handen på en svarv då plockas den undan och glasas in som ett monument över att den stora ledaren varit där och tagit i den. Först skrattar man åt det, men sedan börjar man undra hur fan det kan fungera.

Hur har du upplevt att landet förändrats sedan 1985?

– Det är mycket öppnare, jag får röra mig fritt. De tar inte ifrån mig mobiltelefonen som de gör med vissa andra. Jag kan prata ganska fritt och det visade sig att många av dem jag pratade med tyckte att det var väldigt svårt att kunna leva på sin lön. Man märker att saker kostar mycket mer än de tjänar. Men alla har någon form av sidobusiness eller liknande.

När man läser på om dig märker man snabbt att du är en man som får saker att hända. Du har smugglat in din dotter från Guatemala, lyckats skriva över en bil på en apa och skapat din egen djurpark. Vad kommer drivkraften ifrån?

– När jag vet att jag har rätt kan jag gå hur långt som helst. Min filosofi är att ett nej är ett långsamt ja. Det blir farligt när myndighetspersoner, till exempel, ger sig fan på att man ska sätta dit någon. Det finns ett myndighetsmissbruk och jag kan tänka att ”om det är så här på den här myndigheten, hur kan det då vara på polisen?”.

Ute i fikarummet utanför kontoret blir taxen bjuden på skinka. Jonas berättar att taxen är hans sjätte i ordningen. Jag frågar om han ofta gråter när djur han fäst sig vid dör. Och svaret sammanfattar på något vis den person jag lärt känna under någon timme.

– Alla hundar har i stort sett varit hos veterinären och tyckt att det varit väldigt obehagligt. Tar man då tillbaka en hund till veterinären blir det en väldig stressituation. Det står folk i vita rockar och tassen ska rakas och det är kanyler. Men om man då i stället tar hunden på en sista liten promenad, tar med sin bössa och sätter ett nackskott när hunden inte har den blekaste aning – det är det mest humana sättet att avliva ett djur på. Men då gråter man.