Filippa Berg: Rädslan att göra bort sig
KRÖNIKA. Filippa Berg om att göra bort sig offentligt. Och se det ljusa i det.
Filippa Berg är 21 år gammal och har tidigare jobbat på Nattklubben Collage. Varje måndag skriver hon krönikor för Nyheter24. Besök hennes blogg här.
I hela mitt liv har jag varit otroligt rädd för att göra bort mig. Paniskt rädd faktiskt. Försöker alltid undvika situationer där jag eventuellt kan göra fel, säga fel, verka konstig. Det är väldigt utmattande. Det är nog därför jag gillar så mycket att vara full. Man slutar bry sig. Då tycker man bara att det är roligt när man "gör bort sig". Ja, sanna min ord, sprit är en välsignelse.
Hursomhelst. Detta beteende har ju blivit bättre med åren även om jag ibland får lite återfall. Tar till exempel jättelång tid innan jag kan säga en ny persons namn för jag är rädd att säga fel, även om jag VET att det är rätt. Jag är otroligt rädd för att trampa folk på tårna och tar det till en kanske lite överdriven nivå...
Jag antar att allt detta grundar sig i någon slags extrem stolthet och prestige – att alltid försöka vara perfekt. För egentligen, vem bryr sig om man råkar säga fel någon gång eller om man ramlar nån gång offentligt på stan. Egentligen. Men sådant kan jag ha ångest för långt, långt efteråt. Så jävla onödigt.
För några dagar sedan var jag på Åhléns och skulle köpa hårfärg. Står i kön till kassan och det blir snabbt min tur. Jag fyrar av ett leende, säger "hej hej!", slänger fram min hårfärg på disken, tar upp min plånbok ur väskan i en faslig fart...
Av någon anledning har jag proppat ner typ tusen tamponger i min väska (man vet ju aldrig liksom) och en av dem har den dåliga smaken att just vid detta tillfälle som i slow motion flyyyyyyga ut i en fin liten båge ner på det kalla butikgolvet.
Tiden står stilla. Det känns som att alla i hela butiken stirrar ner på min stackars lilla tampong.
Min hjärna fattar ett snabbt beslut. Med leendet fortfarande fastklistrat i mitt ansikte undviker jag maniskt den helvetiska tampongen med blicken, betalar med något skälvande händer och försvinner sedan därifrån illa kvickt.
Väl ute ur butiken överväger jag att dö av skam. Sedan tänker jag om. Börjar asgarva och ser plötsligt hela händelsen lite ljusare.
– Nu har jag något att skriva en krönika om.
