Camilla Gervide: Om att kliva folk på tårna

Det blev uppenbart för mig under veckan som gått att den svenska musiktån är betydligt ömmare än jag någonsin kunnat tänka mig. Att anse att en icke vinstdrivande festival, hur organiserad den än må vara, kanske inte borde väckas till liv igen efter en konkurs belönade mig med smeknamnet ”dumma hora” och att min blogg fick benämningen ”Rix fm-blogg”.

Att jag är en dum hora tänker jag inte ens bemöta då jag varken tar betalt för sexuella tjänster (där emot tvingar jag min man då och då att klia mig på ryggen men jag tror inte riktigt att det räknas) eller ligger hemma och tuggar på mattkanten av ren dumhet men där emot så tycker jag att det är lite smålustigt att någon försöker vara elak mot mig genom att kalla min sida för en Rix fm-blogg.

Jag trodde det framgick för alla och envar att jag fullkomligt älskar popmusik. Popmusik spelas på Rix Fm. Med andra ord så har jag givetvis en Rix Fm-blogg där jag skriver om kulturlösa artister som Britney Spears och Lady Gaga.

Det som förvånar mig är inte att folk blir upprörda över att jag inte gillar en viss typ av musik, förmodligen deras favoritmusik eftersom det blev ett sådant ramaskri, utan det skenheliga i situationen.

Det är inte okej för mig att ha en åsikt om Hultsfredsfestivalens konkursdrabbade ekonomi eller att anse att Eurovisionpojkarna Jedwards skiva faktiskt inte är så mycket att hänga i julgranen. Då blir det ett himla liv som resulterar i spaltmetrar av kommentarer och spännande påhopp av diverse variationer där det enda är värre än det andra.

Jag får inte skriva någonting negativt eller stötande om någonting som någon eventuellt tycker är bra eller skulle kunna tycka är bra eller som deras femåriga kusin tycker är bra.

Ni, där emot, får skriva precis vilket skit ni vill och tycka att den musiken jag gillar är rent Rix Fm-skräp och kräkas rakt ut på allt och inget eftersom ni sitter både skyddade och anonyma bakom era dataskärmar. Det är helt ok tydligen.

Jag är en champagnedrickande popfjolla som helst dricker den ur rosafärgade glas med en liten jordgubbe på kanten och som ser fram emot Rihannas spelning i höst med barnslig iver och som skriver om den musik jag gillar och inte gillar?

Jag sover hellre på hotell än i tält och jag lyssnar oftare på Britney Spears än på Morrissey. När jag skriver, så skriver jag ur mitt perspektiv och om den musik som får mig att dansa som om ingen såg mig. Jag har lovat mig själv, att den dagen jag börjar skriva för att försöka vara alla andra till lags, är den dagen jag slutar skriva.

Punkt slut.