Onsdag 28 Jul
Stockholm

"Går på café för att tjuvlyssna och dricka överpriskaffe"

Farzad Nouri.
Farzad Nouri. Foto: Nyheter24

KRÖNIKA. Farzad Nouri om tjusningen, eller icke-tjusningen, med caféhäng.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Om Farzad

Komikern Farzad Nouri skriver krönikor varje vecka.

Besök hans blogg här.

Och besök hans twitter här.

Jag har en relation till caféer och till fika, eller kanske är det snarare en icke-relation. Jag hatar nämligen att sätta mig på ett café för att fika. Det är många av mina vänner som när rastlösheten slår in när vi går på stan föreslår att vi ska ”ta en fika”. Kan vi inte bara gå hem till någon av oss och dricka kaffe, brukar jag alltid föreslå. Fascinationen för att betala sjuka överpriser för kaffe och att dricka det medan vi har interna samtal framför massa tjuvlyssnande främlingar är något jag inte riktigt förstår mig på.

För ett tag sedan var jag på bio med en vän och filmen vi såg var inte mer än medioker. Höjdpunkten av upplevelsen var popcornen, om man säger så. Lamporna tändes och alla rördes sig som en flock gnuer mot utgången, nästan som en brandövning där vi alla lugnt och sansat skulle utrymma byggnaden. ”Ta det lugnt. Barn och kvinnor först”, väntade jag mig att någon skulle ropa.

På vägen ut dividerade varenda en filmens uselhet. Jag och min vän dividerade vad vi skulle göra efteråt. ”Ska vi ta en fika”, föreslog min vän. Jag stoppade händerna i fickorna, vred på mig och mumlade motvilligt ”njaaeeaa”. ”Jo, kom, det finns ett fik här runt hörnet. Vi sätter oss en liten stund”. Och så gick vi dit för att dricka kaffe.

Vi satte oss ner och började småprata om hans förhållande. Bakom oss satt tre tjejer som, att döma av deras ton, trodde att de var på tjejmiddag. Vårt samtal tystnades ner vissa stunder och vi lyssnade på dem. ”Han vill alltid ha sex när jag har mens, det är liksom som att han tror att spräcker mig. Han känner sig väl manligare då”, säger en av tjejerna. Jag och min vän blickar mot varandra och fnissar med ögonen. Vi börjar prata persiska om tjejerna bakom oss. De blev vårt samtalsämne. Jag vände mig om för att låtsas plocka upp något ur min väska som hängde på stolsryggen, för jag ville ha en bild av vilka det var som pratade så där.

Vårt samtalsämne blev deras samtalsämne. De var filmen och vi var recensenterna. ”En liten stund” blev över en timme. En dyr kaffe med bulle blev så småningom två. Jag började bli mätt, men att gå mitt i deras livliga samtal var inte aktuellt. Det skulle kanske ha uppfattats som otrevligt. Det kändes ju som att vi, alla på fiket faktiskt, var en del av deras samtal, som att någon av tjejerna var födelsedagsbarnet och vi andra bara där för att hon skulle känna sig speciell.

Jag är ingen van kaffedrickare, utan dricker mest te, så när koffeinet började göra rättvisa förslog jag att vi skulle gå. På vägen ut skrattade jag och min kompis åt tjejerna och deras, stundtals, pinsamma och ohämmade samtal och jag konstaterade att jag fortfarande inte gillar att betala 40 kronor för kaffe och att småprata framför främlingar. Vad jag däremot gärna betalar för är att lyssna på främlingar som pratar om sitt privatliv framför mig. Bakom mig går precis lika bra.

Kommentera
Kopiera länk
Dela