"Jag är en fegis när det kommer till resande"

Mina föräldrar fascinerar mig ofta. Den första tanken som kommer upp när jag tänker på dem är att de kom hit till Sverige med två småbarn. Tänk att de kom till ett främmande land där de inte kunde språket som talades, där alfabetet dessutom var rena rama grekiskan, eller snarare rena rama svenskan, och med inte så värst mycket pengar. För mig känns det helt OTROLIGT.

Jag skulle knappt klara av att åka till Kina nu, i relativt ung ålder, som singel, med pengar, flytande engelska, utan barn och Google Translate en knapptryckning bort. Min stressmage kickar igång bara jag planerar en vecka i Grekland. Räcker pengarna? Var ska jag vända mig om någon olycka inträffar? Måste jag köpa vatten? Vad gör jag om det är stängt överallt och jag inte har något vatten?

Alla möjliga tankar som ifrågasätter resan brukar flyga genom mitt huvud. Det är inte sällan som jag frågar mig om jag ”inte bara ska skita i det”. Jag är helt enkelt en fegis när det kommer till resande.

Det är en av anledningarna till varför jag aldrig åkte till USA och testade ett år på high school eller college.  Kompisar hade ju berättat att det var exakt som i filmerna, med olika grupperingar, med bland annat ”jocks”, eller coola idrottskillar som vi skulle kalla de här hemma. Det lät coolt. Men jag såg mig själv gå där i en lång, smal korridor bärandes på mina böcker och så från ingenstans, en av dem tuffa killarna knuffar till mig så att både jag och böckerna flyger ut över hela golvet. Med lite otur kanske den ondskefulle fan skulle låsa in mig i något skåp. Den tanken skrämde mig. Tur är väl att jag hade "lagom”-alternativet Sverige.

Vad händer när man inte har något bättre alternativ? Mina föräldrar flydde inte hit. De var aldrig särskilt utsatta i Iran, de var inte särskilt politiskt aktiva. De hade ett alternativ som kändes bättre och de valde det, trots att det måste ha varit mer av ett jättehopp, med två små barn och ingen kunskap om Sverige. Hur var den första veckan här, vill jag veta. Vem berättar hur man går tillväga och hur fyller man i alla blanketter.

De kämpade från att bo i delad lägenhet med övrig släkt till en egen fyrarummare och slutligen till att bo i radhus. De har fram till idag gjort allt för mig och mina syskon, men i tisdags åkte de på sin första semester helt själva, för första gången utan barn. Det blev en tredagarsresa till Rom. De pratar begränsad engelska, italienskan är obefintlig annat än det att pappa kan en svordom som lillebrorsan lärt honom, men ändå åkte de. Det är stort och jag är glad för deras skull.

Den här resan är förstås inget jämfört mot den de gjorde 1984, men för mig känns det ändå helt jävla OTROLIGT!

När mamma berättade att de blev rånade sista dagen så var min tanke ”Jag visste det..”

Jag borde varnat dem.