Varför ifrågasätts inte Birro?

Sist Marcus Birro var löpsedelsstoff för hela landets tidningar gav jag mig ut i en krönika och deklarerade att han var en idiot. I efterhand kan jag konstatera att det inte var den skarpaste kniven jag tog fram ur lådan.

Men det är någonting över den människan som hela tiden får mig att fascineras. Hela hans person har ett slags skimmer över sig som fullständigt skriker efter att bli sönderslaget. Det är som att han väntar på att hans imbecilla sköld ska krossas.

Marcus Birro är en Anna Book eller Kikki Danielsson i manlig skepnad. Han är kvällspressens syndabock, journalisternas levebröd.

I sin nya bok siktar Marcus Birro mot barturnéernas stjärnglänsande skyar. Likt Michael Brinkenstjärna ska han skriva en bok där "allt skitsnack och alla lögner" avslöjas. Skillnaden är att i Birros bok är det inte Magalufs B-kändiselit som ska tas på bar gärning - nu är det TV4.

Vad är det med detta ständiga behov av att berätta "hur det egentligen gick till"? När det finns så många andra historier som tåls att berättas - om lurendrejeriet inom äldrevården, om spelet bakom de minderåriga infiltratörerna som betalas svart av Säpo och allt annat som säkerligen betyder mer för Sverige än vad Lennart Ekdals ord i fikarummet på TV4 någonsin kommer att göra.

Visserligen är det fler än Marcus Birro som lider av "where-is-my-fifteen-minutes-of-fame-syndromet" i det här landet.

Men att det aldrig ifrågasätts? Att högt ansedda namn dyker ner i det mediekåta träsk där redan dokusåpadeltagare och ökända semikändisar vilar?