"Det jobbigaste jag varit med om"

Jag har nu legat hemma med en nyopererad hälsena i drygt tre veckor och jag ska vara ärlig med er, det har inte varit så chill som jag räknat med.

Eftersom det här är andra gången det händer tänkte jag att erfarenheten av läkningsprocessen (sitta hemma) kunde vara till någon nytta. Utan att överdriva så har den här tiden varit bland det jobbigaste jag varit med om och då har jag ändå varit med om en del skit. Det är inte lätt att bara sitta hemma själv och inte göra någonting. När man väljer att ”göra ingenting” är det ju underbart skönt.

Men när man inte kan göra något annat, när ensamheten inte är ett alternativ, ja då är det frustrerande. Visst har vänner och familj varit till stor hjälp, utan dem skulle jag inte ens ha klarat en vecka, men de har alla ändå jobb att gå till. Nu är det ”bara” tre veckor kvar av det här helvetet.

Jag har redan nu börjat märka av tendenser att jag börjar bli småknäpp. Att jag pratar med mig själv inte allt för sällan är knappt något jag reflekterar över längre. Dessutom är jag mycket mer klumpig nu. När jag tappar något på golvet kollar jag upp mot taket och suckar ”varför”. Varför? Som att jag förväntar mig ett svar från någon, men så kollar jag runt och ser att jag bara pratar med mig själv.

Det är väl okej egentligen, man är inte knäpp om man pratar med gud eller vemdetnuänär, man är bara knäpp om man hör ett svar.

Serierna jag tittar på ackompanjeras ofta med högljudda kommentarer. Återigen kollar jag runt efter någon som ska ge mig en instämmande blick, men icke. Jag märker att jag börjar bli ledsen för smågrejer. I går tappade jag fjärrkontrollen så att batterierna flög ut och då brast det för mig.

Svordomarna haglade och kryckorna flög in i väggen i ren frustration. Kanske fattades det bara att jag skulle sätta mig i ett hörn med händerna över mina knän och vaggandes gråta tills någon från ett psykhem hämtade mig. De skulle ställa diagnoser och sätta mig i en klassisk tvångströja. Kanske skulle jag få sitta i ett vitt rum med en psykolog mitt emot mig som bad mig tolka massa kludd på papper.

Det här måste vara första stegen till att bli galen. Jag frågar mig ofta när jag läser om galningar i tidningarna hur det började och visst måste det vara precis så här? Visst, jag är ju inte riktigt där än, jag haltade trots allt fram till mina kryckor, plockade upp dem, satte mig igen och kollade klart avsnittet. Än så länge är jag inte knäpp, men å andra sidan ska jag hålla på så här i tre veckor till. Vad väntar bortom horisonten?

Inget svar. Tur.