Dagen som tappat sitt syfte

En morgon som denna springer tiotusentals små barn omkring i lucialinnen på dagis runtom i hela Sverige. Efter veckor av träning på de mest banala sånger är det showtime. Bullar ska bakas och finnas till försäljning när föräldrarna tar tillfället i akt att titta på sina barn som nyvaket sjunger falskt och vedervärdigt (läs: förlängd sovmorgon).

Visst finns det en tjusning. Man får prata lite extra med barnen. Fika med lite föräldrar i närområdet. Göra besök på dagis. Skratta lite. Prata. Ni vet, ha det mysigt.

Precis som det förmodligen är för barnen. Jag minns själv hur det var. Jag laddade upp inför luciafirandet flera veckor i förväg. I hopp om att jag skulle vara den stjärngosse som både lät och såg bäst ut la jag ner själ och hjärta i det här. För att inte tala om det obligatoriska inköpet av ny gossestrut varenda år. "För liten", hävdade jag. Mina föräldrar höll nog inte med, men i bästa fall vandrade vi ner till affären ändå.

Under "Staffan var en stalledräng" ramlade den där gossestruten av säkert tjugo gånger - ändå. Varje gång blev jag lika förbannad och väste tyst till mamma att det var för att vi det här året minsann inte alls köpt en ny strut.

Vi sjöng. Och sjöng. Och sjöng. Och sjöng.

Vet ni varför? Några av er som läser det här kanske just nu är på väg till ett luciafirande med era förväntansfulla barn. Kanske är du på väg därifrån med saffranssmaken dröjandes kvar i munnen. Du har lyssnat på dina barn som sjunger en massa mysiga sånger. Men vet ni ens varför ni firar lucia?

På samma sätt som att julfirandet gått från att vara en kristen tradition till att bli en "maximera handeln"-tradition har luciafirandet om möjligt gått från att vara en högtid med en någorlunda historisk betydelse till att helt tappa sitt syfte. Lucia förknippas med lussebullar och stjärngossar. Och (av någon anledning) blonda tjejer.

Ändå ska det firas utav bara helvete. Men vet du varför din unge firar lucia i skolan? På dagis? Framför Bolibompa i kväll?

Vet ni det? Nej. Inte jag heller.