Giertz: "På internet blir man hotad"

Återigen har debatten gått på högvarv. Polisen gör för lite, bloggarna gör för mycket och allmänheten bryr sig inte. Samma visa varje gång Isabella Löwengrip eller någon annan av de större och mer framgångsrika bloggtjejerna tillkännager att de hotats.

Kändisar och offentliga personer har länge fått utstå både det ena och det andra. Spydiga kommentarer från elaka krönikörer, skällsord från skrikande kids på gatan och inkräktande samtal från skandalhungriga journalister. Och ja, hot har väl kommit då och då.

Då och då.

Det blir en helt annan sak när gammelmedia-kändisar flyttar ut på internet. När hela deras liv finns tillgängligt genom ett snabbt knapptryck. När hela deras familj finns tillgänglig genom en Google-sökning. När hela deras rörelsemönster finns sparat på Twitter. När alla deras ex med tillhörande missöden finns beskrivna i texter fullständigt genomsyrade av ett överdrivet alkoholintag.

Då blir det inte då och då.

När man offentliggör sitt liv och envisas med att smälta samman privat och offentligt blir man så oerhört sårbar. Jag har sett vänner som fullständigt brutit ihop efter att ha hotats av obehagliga stalkers. Allting för att de velat ge en mer "mänsklig" bild av sig själva - som förhoppningsvis ska ge dem ett gott rykte även på kvällstidningarnas iskalla löpsedlar.

Jag gjorde det. I ett tidigare liv satsade jag hårt på en politisk karriär. Jag tyckte och tänkte - högt, och gärna med kopplingar till mig själv och min familj.

Då förstod jag vad mamma och pappa menat med att man ska vara försiktig på internet. Vid ett tillfälle fick jag ett fotografi på en mans penis skickad till mig. Han skrev att han ville att jag skulle slicka på den.

Senare eskalerade det. På socialistiska forum diskuterades jag och min familj. Någon hade fått reda på var jag gick i skolan. Någon hade fått tag i mitt schema. Någon hade hittat min adress. Och den där tråden där allmänt skit skrevs om mig utvecklades snabbt till en fullfjädrad plan för hur jag bäst skulle mördas.

För det spelar egentligen ingen roll om du blir bjuden på Michael Bindefeld-fester, går på kändistäta efterfester och fotograferas av fans på stan eller om du lever ett helt vanligt liv. När du tillgängliggör dig själv och öppnar upp för främmande personer på internet blir du så oerhört sårbar.

Du blir hotad. Känd. Okänd. Doesn't matter.

I samma stund som du publicerar ett blogginlägg blir du offentlig. I samma stund som du tar en egobild på dig själv, i samma stund som du lägger upp en bild på din mamma på Twitter, i samma stund som du checkar in på Gowalla och i samma stund som du svarar på den ständiga frågan "Vad gör du?" på Facebook. Då blir du offentlig.

Det som tidigare kanske inte ens varit "då och då", utan snarare "aldrig", blir helt plötsligt vardag. Du öppnar upp din själ för personer som du aldrig tidigare träffat. Personer som vill dig ont. Inte alla, men de finns.

Då gör det gör ont i hjärtat. Ännu mer ont gör det när man polisanmäler ärende efter ärende - och ärendena läggs ner "i brist på bevis". Isabella Löwengrip har upplevt det. Jag har upplevt det. Tusentals personer upplever det förmodligen varje dag.

Och så kallas Sverige för ett rättssäkert samhälle. Fy fan.