"Stanken gjorde att folk flydde från tunnelbanevagnen"
KRÖNIKA. Farzad Nouri om en hemsk tunnelbaneupplevelse.
Gick på tunnelbanan i går i Gamla stan, som vanligt efter jobbet, med min nya väska över axeln. Det är rusningstrafik. Dörrarna öppnas men ändå känns det som att man går in i en vägg, en vägg av unken doft. Det luktar omklädningsrum. Det är lukten av armhålor som sprider sig när fyrtio personer försöker hålla i sig för att inte ramla. Alla trängs, jag blir utan stång, jag får lita på mina benmuskler.
Jag lutar mig framåt och bakåt, jag gör det skickligt måste jag säga, Australiska surflandslaget hade varit avundsjuka. Vid T-centralen kliver de flesta av och då brukar luktsinnet ha vant sig, så resten av resan hem till Vällingby brukar bara vara en njutning av någon Podcast.
Inte den här dagen dock.
Jag sätter mig ner och känner att stanken av kattpiss blir ännu starkare. Ignorerar det ett tag. Men det sticker i både näsa och ögon. Det känns som tårgas. Jag börjar misstänksamt kolla runt för att låta mina fördomar hitta någon misstänkt. Kanske någon alkis som kan passa in i profilen. Ingen passar in. Samtidigt ser jag att alla andra gör likadant. Inte få ögon som sneglar mot mig. Jag plockar upp min halsduk som jag täcker för min näsa och mun med för att markera ”det är INTE jag, jag känner också stanken och klarar den inte”.
Vid varje station kastar sig folk av. De beter sig som att de tagit sig ur ett brinnande hus. Folk som ska gå på kollar förvånat i en halv sekund innan de inser vad det är som pågår och så rör de sig snabbt bakåt i vagnen. De flyr.
Min lathet gör att jag sitter kvar och hoppas att det ska gå över. Jag funderar på att ta av mig skorna för att låta stanken av mina strumpor kanske neutralisera den här doften. Jag tror jag skulle göra alla en tjänst. Folk skulle kanske ställa sig upp och applådera och peka på mina strumpor, ”det var den som fick bort den där sura jävla stanken”.
Äntligen framme vid min station. Jag kliver av och tar att djupt andetag och tänker för mig själv ”äntligen, frisk luft!”
Men i nästa andetag känner jag återigen något som ger mig sura uppstötningar. Jag kollar runt och ser att min väska är blöt. Jag sniffar. Den luktar ättika. Någon har alltså spillt/hällt ättika på tunnelbanan och min nya väska blev gammal under en resa.
