Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Jag satte lärarna i en jobbig situation"

- 25/02/2012, 12:56 -
Farzad Nouri.

Farzad Nouri.

Nyheter24

KRÖNIKA. Farzad Nouri om skoltiden och en gammal lärare som betydde mycket för honom.

Jag såg någon kampanj där Fredrik Wikingsson träffade sin gamla lärare som betytt mycket för honom. Nu är inte jag tillräckligt känd för att få vara med i en sån kampanj. Jag menar, det skulle inte få så stor effekt, min familj kanske skulle tycka det var intressant, men inte många fler. Det slog mig, jag kom att tänka på hur många lärare som jag knappt minns, som inte betytt särskilt mycket, hur mina ”lärare” mest var mina baskettränare. Minns varenda en av dem. Men så kommer jag att tänka på Marit Olsson.

Hon hade oss bara i engelska men hon var vår klassföreståndare under högstadiet. Äldre dam, strax under pensionsålder. Hon hade att göra med idioter. Jag menar tonåringar överlag, som individer, är ju besvärliga, tänk då en grupp tonåringar. Tonåringar som sysslar med sin hobby är lättare att handskas med, men engelska var inte någon hobby för en 13-åring.

Jag tänkte redan då att hon hållit på med det här nästan hela sitt liv, hur har hon orkat, hur har hon åldrats så fint? Vad motiverade henne? Knappast någon lärarlön som var under genomsnittet. Hon log inte så ofta, men när hon väl log så lyste rummet upp. Det var ett leende som betydde kärlek.

Jag var absolut inte någon bråkig kille, den kvoten var redan fylld av andra. Jag var den pratiga ögontjänaren. Jag satte lärarna i en jobbig situation. Jag störde, pratade och larvade mig ganska mycket men jag hade alltid bra resultat på proven. Kvartssamtalen såg alltid likadana ut ”Farzad är duktig, men han pratar lite för mycket när han inte ska prata”. Mamma och pappa fick bli stolta och besvikna på samma gång.

De gillade att jag pratade mycket men de gillade inte att läraren inte gillade att jag pratade för mycket. De låtsashotade någon gång med att jag skulle bli tvungen att sluta med basketen eller fotbollen om jag inte skärpte mig.

Jag hade haft stora problem när jag började högstadiet. Jag kände mig liten och trivdes inte alls i början. Jag gick hos psykologen för att prata ut om min rädsla. Det slutade med att jag fick byta klass till Marits klass och hon tog hand om mig väl där i början. Därför var det extra viktigt för mig, när vi skulle gå ut nian, att gå ut med bra betyg så att jag kunde välja skola fritt och hamna i en ny skola där jag skulle trivas. Därför blev jag besviken när Marit två veckor innan skolavslutningen meddelade mig att jag endast skulle få VG i engelska.

Jag fick panik, det skulle ju dra ner mitt snitt! Jag skulle kanske inte komma in på den där linjen med journalistisk inriktning som jag ville, jag såg mig själv hamna i uppehållsrummet bland alla skolkare och sen skulle jag väl hänga i rökrutan, skulle stå där och spotta och ljuga. Jag gick ner på mina knän och bad Marit fundera en extra gång.

Hon förklarade att betygen redan var satta. Jag sa att jag kan gå hem och skriva ett arbete som håller MVG-klass för att komplettera. Hon kollade på mig och viskade att jag får en chans, arbetet skulle in dagen efter, men detta fick jag inte berätta för de andra eleverna. Jag gick hem och satt hela kvällen och skrev. Om jag minns rätt så skrev jag något om Shakespeare. Arbetet lämnades in och hon sa inte ett ord till mig fram till skolavslutningen.

När jag öppnade kuvertet med betyg såg jag ”Engelska: MVG”. Jag hoppade och studsade runt som om jag precis vunnit miljoner. Hon gav mig en blinkning och sa ”lycka till”. Mina känslor tog över, från ingenstans gav jag henne en puss. Hon blev generad men jag kunde se glädjen i hennes ögon. Det var därför hon gjorde det nu och hade gjort det under alla år. Den kärleken jag fick och gav, den levde hon på, det kunde jag se i hennes ögon. Men framför allt kunde jag se det i hennes stora leende. Jag hamnade exakt där jag ville. På gränsen. Men det gick. Tack Marit!