"Man fascineras av den värld man inte vet så mycket om"

- 17/03/2012, 12:37 -
Farzad Nouri.

Farzad Nouri.

Nyheter24

KRÖNIKA. Farzad Nouri om hur det är att fastna för en tv-serie, säsong tre-syndromet och frustrationen när allt går dåligt för huvudpersonerna.

Jag sitter här framför datorn och är lite halvt besviken samtidigt som jag är fruktansvärt arg och frustrerad. Det är väl egentligen lite töntigt att erkänna det, men det är på grund av serien Sons of Anarchy.

Serien handlar om ett motorcykelgäng och deras två ledare, den yngre ledaren, vicepresidenten i klubben, är son till en av grundarna av gänget Sons of Anarchy och är inte längre vid liv. Det är som det är med många serier, man fastnar och fascineras av den värld man inte vet så mycket om. Förundras över ledarskapet, relationerna, torpedjobbet och så vidare.

Jag har plöjt igenom säsong ett och två. Igår började jag kolla säsong tre, det tog fyra avsnitt innan jag var tvungen att stänga av, gå några varv i huset, sen dricka lite vatten för att lugna ner mig och sen sätta mig på soffan gungandes fram och tillbaka viskandes för mig själv. Jag var chockad över vilken usel vändning det hela hade tagit, till slut satt jag bara och ”Nej nej neeej”, ”Å herregud, varför gör de så?”, ”ÅHHH vad typiskt, så larvigt”. Varenda liten grej som inte ska gå fel går fel och varenda händelse är en tillfällighet. Otur of Anarchy borde den heta.

Under ett avsnitt, utan att avslöja allt för mycket, så hinner ett par personer dö eller skada sig slumpmässigt (alltså genom ren otur, typ knuffa någon och råka få kniven i sig), flera gånger och så är det meningen att det ska vara ”sista sekunden”-dramatik. Ni vet när telefonen ringer precis när någon ska göra något. När man väl tror att det lugnat ner sig, DÅ, när du tänker ”nä, nu får det räcka. Vad är oddsen för att det här sker?” precis DÅ händer det ytterligare någon skit som talar emot gänget genom en ren tillfällighet.

Jag vet inte vilka som skrivit serien och varför de valt att hollywoodfiera allt för mycket helt plötsligt. Har hört om säsong tre-syndromet som många serier lider av. Men det börjar bli larvigt, nej, det började bli larvigt för tre avsnitt sedan. Nu är det Glamour (Bold and the Beautiful) vs The Wire.

Känner mig som människor som klagar på folk de följer på Twitter. Varför följer du då om du hatar det så mycket? Samma med mig här, fattar inte varför jag fortsätter kolla. Men man vill ju se slutet. Antar att jag fascineras över det jag inte vet så mycket om.
Måste bara gå några varv runt här i huset först.