"Saade AB är som vilket företag som helst"

Sverige, ni kan kalla det hybris eller försöka klä det i en missunnsam "vem tror han att han är"-skrud. Men faktum är att Eric Saades omstridda försäljning av backstagepass är ett fullkomligt naturligt samhällsfenomen. Vi kan, för omständigheternas skull, kalla det "business".

I en tid där man bollar musikbranschens vara eller icke vara mellan hopp och förtvivlan och skivförsäljningens glansdagar sedan länge täckts av damm, går Eric Saade i bräschen. Som Moneybrother så briljant förklarade då han lanserade en självbetitlad maträtt i samband med sitt skivsläpp så är "tomatsoppa åtminstone helt omöjlig att ladda ner".

För vad menar man att Sveriges största artister ska ta betalt för i dagens läge? Skivorna streamas för en spottstyver på Spotify, låtarna laddas olagligt ner innan de ens hunnit svalna från hitfabrikerna och företagsgigen är kontollerade under ett obestridligt Charlotte Perrelli-monopol. Kanske är ett kortare reklamavbrott i låtens början, mitt eller slut ett alternativ? Eller vad sägs om att vid varje intervjutillfälle - med fördel direktsända - nämna "Opel" minst fyra gånger?

Nej ni, Saade AB är precis som vilket företag som helst och artisten Eric Saade är dess mest framstående produkt. En sådan som företag kapitaliserar på.

Vad som styr priset på backstagepassen är alltså en simpel affärsekvation med utbud och efterfrågan. Finns efterfrågan till detta pris? Uppenbarligen. Kan Saade erbjuda utbudet? Absolut.

Det finns dessutom en sak man inte bör förglömma i sammanhanget. Få svenska artister i samma storlek skänker sina fans en lika stor omtanke som Eric Saade. "Jag är ingenting utan dem" är något av det mest uttjatade man som nöjesjournalist har hört komma ur Kattarp-sonens sällan stumma mun.

I signeringstider stannar han kvar i timtal för att avverka de milslånga köer som enbart vid närmsta anblick ger skrivkramp och svullen tennisarm. "Hej", kram, foto, autograf. Och nästa. "Hej", kram, foto, autograf. Här har vi den standardiserade varan. En Saade basic, kan man säga.

Vad som under turnéens meet-and-greet erbjuds är, utöver standardprodukten, även en premiumvara. Lyxversionen. Den komfortutrustade BMW:n. Och visst är det förjävla orättvist att inte alla har råd med det. Men hej, var är mina champagneluncher? Mina Manolo Blahniks? Och min Zorn-tavla? (Let me introduce: matlåda, Scorett och IKEA-ramar.)

Så vad är då skillnaden mellan Saade AB och landets övriga kommersiella företag? Jo, det ska väl vara det där med att den förstnämndes vinst går till välgörenhet, förstås.