"Det är inte fult att bo i förorten"
KRÖNIKA. Farzad Nouri om kärleken till förorten och hur gamla vänners värderingar förändras.
Komikern Farzad Nouri skriver krönikor varje vecka.
Jag har i veckan köpt en lägenhet. Såg en annons, blev kär och jag nappade direkt. Det gick fort, det brukar ta längre tid för mig att välja strumpor än det tog för mig att välja lägenhet. Men nu: Jag äger lägenheten och banken äger mig.
Lägenheten ligger på Kungsholmen i Stockholm. Det är nybygge och allt som är innanför tullarna anses väl lite ”finare”. När jag pratade med folk så resonerade jag ”här kan vi bo men någon dag vill jag flytta ut till en förort där mina barn ska växa upp”. Jag kände direkt motstånd från alla håll. Till och med vännerna som jag växt upp med I EN FÖRORT, var skeptiska.
Hashtagen #omtwitterfannspå90talet spred sig häromdagen på Twitter och det fick mig att fundera. Jag ville skriva något lustigt, vilket jag också gjorde, men sen knuffade jag undan min stol bakåt från datorn, lutade huvudet mot nackstödet och tittade upp mot taket och tänkte på mitt 90-tal och min barndom. Älskade den, jag växte upp i Hässelby Villastad, i ett område som snabbt blev känt som ”arabdalen”. Omkring var det villor och radhus, där i mitten av alla fina hus så fanns ett nybyggt lägenhetsområde där många invandrare snabbt fick lägenhet. Inte ett enda dåligt minne dyker upp. Det var lek och idrottande konstant. Vi hittade på idrotter ”tennisbandy”, ”Rollerbladesbasket” och så vidare. Tänker på vad mina vänner som jag växt upp med gör idag, de är tandläkare, generalagent på stort flygbolag, naprapat, mäklare, jurist, svetsare, sportchef, ingenjör men framför allt, de är alla bra människor med väldigt sunda värderingar. Människor med civilkurage.
Är det fult att bo utanför bara för att det inte är nära Stureplan? Varför skulle det vara sämre. Att uppfostra och bli uppfostrad till att ha sunda värderingar är en av de största bedrifterna. Jag säger inte att dem som växer upp innanför tullarna inte har det, men alla jag känner som är fina människor har alla stora hjärtan. De har blivit övertalade av sin omgivning att det är finare och bättre att bo ”i stan”. Förut skämdes jag och kände mig utanför när folk pratade om Arabdalen, idag känner jag mig stolt. Och jag vill gärna att mina barn växer upp där, men vill att mina vänner från barndomen också ska känna så och att deras gamla värderingar ska sitta kvar.
