Emma Malmlöf: Du kunde ha varnat

Nöjet sitter hopklumpade i en hörnapå redaktionen.
Om det är ett beslut byggt på vad som fungerar bästarbetsmässigt är högst oklart. Om så är fallet har det beslutetgrova brister och den som bär ansvaret bör sedermera avgå.

Härsitter vi i varje fall. Jag, Quetzala och Mimmi.

Lyckligtvis sitter Mimmi påmotsatt sida av Quetzala, själv får jag snällt finna mig i attutså diverse barnförbjudna och opassande bilder, mail och annatinnehåll som Q varje dag helt obrydd drar upp på sin datorskärm på cirka gigantiskt mått. En skärm jag ibland tittat på, lite av reflex, såsom man gör när man sitter nära varandra i lugn och ro.

— Du kunde ha varnat, sa jagefter att en jättelik kuk en gång stoltserade på hennes skärm.

— Du kunde ha varnat, sa jag även alla de gånger jag tvingats titta in i en stjärnas skrev, stirra mig blind på nip slip eller annat icke kontorsvänligt material.

Men jag klagar inte. Med en erfarenhetpå många år på bland annat Expressen, Veckorevyn ochNöjesguiden uppskattar jag givetvis när Quetzala ger mig tips som jagkan suga åt mig för att utvecklas.

Därför blev jag extra glad dendagen hon sa att hon skulle ge mig tips påintervjuteknik. Myndig och med kisande ögon stod hon framför mig.

Jag förberedde mig. Lutade migtillbaka. Kanske skulle tipset förändra min syn på attmöta människor och att pussla ihop deras liv i en text nu förändras.

— Gör som Hannibal Lecter, bjud på små anekdoter om dig själv för att få dom att öppna sig, sa hon och log uppmuntrande.
Sedan gick hon.

Hon ville alltså att jag skulleapplicera en fiktiv seriemördares psykologi på de personer jag intervjuar.
Och såär det.
Det är aldrig någon referens med måtta på den här redaktionen. Från någons håll. Men inte minst från Quetzala Blanco. 

En miljon sidvisningar, 13 stämningar,brukar vi skämta om.
Tror i och för sig inte att vår chef gör det.