"Hatar blondiner, fuck u, hör aldrig mer av dig"

Det är länge sedan nu, men en gång i tiden för många, många år sedan var jag ihop med en kille. 
Jag vet, det låter helt orimligt nu, men jag var helt dödskär. 

Det är inte ens roligt hur mycket jag älskade honom, och den jag blev med honom.
Varje dag med honom var som att springa över slaget i Normandie utan att bli skadad.

Vi hade hittat varandra, vi skulle gå sida vid sida livet ut, aldrig äga varandra, vi skulle palla vad som helst men andra kanske inte skulle palla att vi pallade. 

Förutom att han var notoriskt otrogen, glömde min födelsedag, gillade hårdrock, bedrog mig med en aina (då messade jag honom "du hade inte behövt ta fuck aina bokstavligt. hör aldrig mer av dig), samt väckte mig mitt i natten och var övertygad om att jag var en polisinformatör så var vår relation verkligen kanon.

– Baby, om vi är ute tillsammans och jag bara måste dra så är det bara något knas med grabbarna, okej? Du vet att jag älskar dig, kunde han säga. 
– Nej men det är helt lugnt, jag fattar älskling.

Sedan följde kanske en middag där vi tog hand om några på permis och jag satt still som en trofé, petade i maten, log knappt, än mindre svarade på tilltal, smuttade lite Champagne, alltid på helspänn. 

Någon annan dag kunde han säga att det var "Snutknas. Kört ihop sig lite ikväll", varpå jag storögt och glatt nickade, bara för att dagen därpå mötas av tusen miljarder mingelbilder där han poserade med grabbarna och några keffa Slitzblondiner, och rutinen var alltid densamma.

Jag lackade, skrev "hatar jävla blondiner fuck u hör aldrig mer av dig, glöm att jag nånsin existerat, radera mitt nummer, och tänker du på mig en gång till så ska jag göra ditt liv till ett helvete", sparade smset i utkast (okej, ibland var jag inte så cool utan skickade iväg det) och några minuter senare sladdade han alltid upp på min uppfart i jeepen och allt var glömt, för vår tid var för viktig och för kort för att vi skulle slösa den på bråk och svartsjuka och drama.

Han var en supermysig kille med ett varmt hjärta, en skarp hjärna och en stor k*k.
För en gångs skull så slapp jag sitta och prata om mig själv, jag slapp stöta och blöta tråkiga svennebråk, jag blev nertvingad på jorden och jag kunde strypa mina divigaste och mest egotrippade sidor. 

Jag blev lugn och skön, medgörlig, följsam och mindre kaxig.

Även fast det sedan blev hemskt uppslitande för undertecknad när det sedan tog slut (jag messade honom något i stil med: Nu är det så att jag inte kan träffa dig mer för det gör så ont i mig. Du fattar vad jag menar va??? Ok hejdå!!) så är det något av det nyttigaste jag gjort, och förmodligen den mest avancerade självmedicinering jag någonsin ägnat mig åt.

Så fort jag insåg att man under en viss period i livet kanske har ett underliggande behov av att inte alltid komma i första hand så blev allt mycket smidigare.

När det sedan gick upp för mig hur överskattat det är att alltid bli behandlad som en drottning så blev jag så stark att jag ibland känner mig odödlig.

***
För övrigt tycker jag att alla hårfärger är lika mycket värda. Blondiner är verkligen superfina. Det var bara det att jag visste att han föredrog brunetter så jag fattade aldrig det där riktigt.